-
-
Notifications
You must be signed in to change notification settings - Fork 0
/
54081-0.txt
5790 lines (5166 loc) · 335 KB
/
54081-0.txt
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
32
33
34
35
36
37
38
39
40
41
42
43
44
45
46
47
48
49
50
51
52
53
54
55
56
57
58
59
60
61
62
63
64
65
66
67
68
69
70
71
72
73
74
75
76
77
78
79
80
81
82
83
84
85
86
87
88
89
90
91
92
93
94
95
96
97
98
99
100
101
102
103
104
105
106
107
108
109
110
111
112
113
114
115
116
117
118
119
120
121
122
123
124
125
126
127
128
129
130
131
132
133
134
135
136
137
138
139
140
141
142
143
144
145
146
147
148
149
150
151
152
153
154
155
156
157
158
159
160
161
162
163
164
165
166
167
168
169
170
171
172
173
174
175
176
177
178
179
180
181
182
183
184
185
186
187
188
189
190
191
192
193
194
195
196
197
198
199
200
201
202
203
204
205
206
207
208
209
210
211
212
213
214
215
216
217
218
219
220
221
222
223
224
225
226
227
228
229
230
231
232
233
234
235
236
237
238
239
240
241
242
243
244
245
246
247
248
249
250
251
252
253
254
255
256
257
258
259
260
261
262
263
264
265
266
267
268
269
270
271
272
273
274
275
276
277
278
279
280
281
282
283
284
285
286
287
288
289
290
291
292
293
294
295
296
297
298
299
300
301
302
303
304
305
306
307
308
309
310
311
312
313
314
315
316
317
318
319
320
321
322
323
324
325
326
327
328
329
330
331
332
333
334
335
336
337
338
339
340
341
342
343
344
345
346
347
348
349
350
351
352
353
354
355
356
357
358
359
360
361
362
363
364
365
366
367
368
369
370
371
372
373
374
375
376
377
378
379
380
381
382
383
384
385
386
387
388
389
390
391
392
393
394
395
396
397
398
399
400
401
402
403
404
405
406
407
408
409
410
411
412
413
414
415
416
417
418
419
420
421
422
423
424
425
426
427
428
429
430
431
432
433
434
435
436
437
438
439
440
441
442
443
444
445
446
447
448
449
450
451
452
453
454
455
456
457
458
459
460
461
462
463
464
465
466
467
468
469
470
471
472
473
474
475
476
477
478
479
480
481
482
483
484
485
486
487
488
489
490
491
492
493
494
495
496
497
498
499
500
501
502
503
504
505
506
507
508
509
510
511
512
513
514
515
516
517
518
519
520
521
522
523
524
525
526
527
528
529
530
531
532
533
534
535
536
537
538
539
540
541
542
543
544
545
546
547
548
549
550
551
552
553
554
555
556
557
558
559
560
561
562
563
564
565
566
567
568
569
570
571
572
573
574
575
576
577
578
579
580
581
582
583
584
585
586
587
588
589
590
591
592
593
594
595
596
597
598
599
600
601
602
603
604
605
606
607
608
609
610
611
612
613
614
615
616
617
618
619
620
621
622
623
624
625
626
627
628
629
630
631
632
633
634
635
636
637
638
639
640
641
642
643
644
645
646
647
648
649
650
651
652
653
654
655
656
657
658
659
660
661
662
663
664
665
666
667
668
669
670
671
672
673
674
675
676
677
678
679
680
681
682
683
684
685
686
687
688
689
690
691
692
693
694
695
696
697
698
699
700
701
702
703
704
705
706
707
708
709
710
711
712
713
714
715
716
717
718
719
720
721
722
723
724
725
726
727
728
729
730
731
732
733
734
735
736
737
738
739
740
741
742
743
744
745
746
747
748
749
750
751
752
753
754
755
756
757
758
759
760
761
762
763
764
765
766
767
768
769
770
771
772
773
774
775
776
777
778
779
780
781
782
783
784
785
786
787
788
789
790
791
792
793
794
795
796
797
798
799
800
801
802
803
804
805
806
807
808
809
810
811
812
813
814
815
816
817
818
819
820
821
822
823
824
825
826
827
828
829
830
831
832
833
834
835
836
837
838
839
840
841
842
843
844
845
846
847
848
849
850
851
852
853
854
855
856
857
858
859
860
861
862
863
864
865
866
867
868
869
870
871
872
873
874
875
876
877
878
879
880
881
882
883
884
885
886
887
888
889
890
891
892
893
894
895
896
897
898
899
900
901
902
903
904
905
906
907
908
909
910
911
912
913
914
915
916
917
918
919
920
921
922
923
924
925
926
927
928
929
930
931
932
933
934
935
936
937
938
939
940
941
942
943
944
945
946
947
948
949
950
951
952
953
954
955
956
957
958
959
960
961
962
963
964
965
966
967
968
969
970
971
972
973
974
975
976
977
978
979
980
981
982
983
984
985
986
987
988
989
990
991
992
993
994
995
996
997
998
999
1000
The Project Gutenberg eBook, Lifvet på Island under sagotiden, by Hans
Olof Hildebrand Hildebrand
This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
the Project Gutenberg License included with this eBook or online at
www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have
to check the laws of the country where you are located before using this ebook.
Title: Lifvet på Island under sagotiden
Author: Hans Olof Hildebrand Hildebrand
Release Date: January 31, 2017 [eBook #54081]
Language: Swedish
Character set encoding: UTF-8
***START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK LIFVET På ISLAND UNDER
SAGOTIDEN***
E-text prepared by ronnie sahlberg and the Online Distributed Proofreading
Team (http://www.pgdp.net) from page images generously made available by
the Google Books Library Project (http://books.google.com)
Note: Images of the original pages are available through
the Google Books Library Project. See
http://www.google.com/books?id=B5cEAAAAYAAJ
LIFVET PÅ ISLAND UNDER SAGOTIDEN.
AF
HANS OLOF HILDEBRAND HILDEBRAND.
STOCKHOLM,
JOSEPH SELIGMANNS BOKHANDEL.
STOCKHOLM,
TRYCKT HOS ISAAC MARCUS, 1867.
FÖRORD.
_Följande framställning af det forntida lifvet på Island har tillkommit
i form af föreläsningar, hvilka jag, på anmodan af herrar Kommitterade
för vetenskapliga föredrags anordnande i hufvudstaden, hållit å Stora
Börssalen den 11 Februari och de fyra följande måndagarna innevarande
år. Min afsigt, när jag valde detta ämne och då jag nu, till en del i
följd af uppmaningar från olika håll, utgifver föreläsningarna, har
endast varit att sprida kännedomen om den på historiska källor rikaste
afdelningen af Nordens forntid, icke att komma med splitternya frukter af
egen forskning._
_De flesta af de hithörande frågorna äro ännu ofullständigt lösta. Att
på ett uttömmande sätt behandla dem skulle kräfva en menniskoålder eller
mer. Det är mig en kär önskan att, såvidt tid och krafter medgifva,
uppträda som medarbetare för ernåendet af detta för oss högvigtiga mål.
Den förberedande öfversigten af det redan undangjorda arbetet, har jag
här velat i utkast meddela._
_De arbeten, jag förnämligast, jemte sjelfva den Isländska litteraturen,
rådfrågat, äro _Vigfússons_ afhandling om =Timatal i Islendinga-Sögum=,
samt hans inledningar till =Eyrbyggja-Sagan= och de af honom och
_Möbius_ utgifna =Fornsögur=, _Maurers_ afhandling =Die Entstehung des
Isländischen States und seiner Verfassung= och hans stora arbete, =Die
Bekehrung des Norwegischen Stammes= samt _Weinholds_ =Altnordisches
Leben=. Genom att här nämna dessa författare och härmed uttala min
tacksamhetsskuld till dem, har jag ansett mig kunna fritaga mig från
upprepade citater. Har jag någon gång hemtat en uppgift eller åsigt af en
annan författare, må han icke anse sig, genom min tystnad, beröfvad äran
af företräde i upptäckt. Genom att undvika noter har jag deremot beröfvat
mig sjelf tillfälle att rättfärdiga särskilda punkter, i hvilka jag varit
af olika mening med mina föregångare._
__Dasents_ förträffliga upplaga af =Burnt Njal= kom mig tyvärr ej
tillhanda förr än under loppet af tryckningen._
_Stockholm den 31 Maj 1867._
INNEHÅLL.
Sid.
FÖRSTA KAPITLET. =Utflyttningen till Island= 1
Inledning. Island upptäckes. Ingolf och Leif, de förste
landnamsmännen. Högsätessuler. Reykjavik. Qväll-ulf och hans
söner. Harald hårfager. Kettil häng. Vikingarne i vester.
Hafrsfjordslaget. Kettil plattnäsa. Björn Kettilsson.
Thorolf på Mostr. Thorsnäs. Rikaste utflyttningstiden
(890-900). Svensken Helge magre. Ingemund gamle. Anund
träfot. Geirmund heljarskinn. Utvandringstidens slut
(900-920). Anledningarne till utflyttningarna. Äfventyrs-
och verksamhetsbegär. De politiska förhållandena.
Utflyttarnas antal. Öns folkmängd omkr. år 1100.
Utflyttningen icke en folkvandring. Följder deraf.
Förbindelser med utlandet. Skalder vid Olof Skötkonungs hof.
ANDRA KAPITLET. =Land och Folk= 23
Islands läge. «God landskost» på ön. Areal. Fjällnaturen.
Ogynsamma förhållanden. Under forntiden voro dessa icke lika
svåra. Åkrar och skog. De många vikarna. Svårigheten att
färdas. Försakelse. Jemförelse med Grekland och Grekerna.
Zeus och Oden. Folkets allvar, förtviflan, mod. Kråkomål.
Besinning. Ordspråk och gåtor. Den höga sången. Templen.
Goden. Offerfesten. Gudabilder. Graden af konstnärlig
förmåga. Förtrolighet med gudarna, i synnerhet med Thor. Det
onda i gudarnas krets. Den nya verlden. Hemmet. Gästabudet.
Idealerna. Gudrun. Gisle Sursson och hans maka.
TREDJE KAPITLET. =Vikingalifvet= 46
Olai Petri yttrande. Öfverdrifna föreställningar om
vikingatågen. Vikingatågens början. Egil Skallegrimsson.
Hans barndom. Hans första utresa. Vistelsen i Norge. Färd i
österväg. Egil i Danmark, Skåne, Halland, i Norge. Ny färd
till Danmark och Frisland, Tyskland, Flamland och England.
Han öfvervintrar i Norge och far åter till Island. Nytt
besök i Norge. Han reser nidstång och far åter till Island.
Ny utfärd. Egil hos k. Erik blodyx i York och hos k.
Ethelstan samt i Norge, vänder åter till Island. Fjerde
utfärden, Egil i Norge, Tyskland, Frisland, åter i Norge, i
Vermland, vänder hem till Island. Hans återstående lif.
Qvädet öfver sonens död. Gunnar från Lidarända far i
österväg. Njåls söner i vesterviking. Bolle far till
Micklegård. Olika afdelningar af vikingatiden. Vikingatågens
följder. Deras område. Inga vikingabalkar. Hur skola
vikingatågen bedömas? Vikingar under sextonde århundradet.
FJERDE KAPITLET. =Allmänna rättsförhållanden. Godarne= 63
Artificielt och naturligt. Naturlig samhällsutveckling i
Sverige. Förhållandena på Island. Helgande af landet. De
allmännaste förhållandena. Tjenare. Hemmamän. Gäster.
Frigifna. Landsetar. Jordöfverlåtande. Sjelfrådighet hos
underlydande Stormän. Samhällsordningen utbildas ur de
gudstjenstliga förhållandena. På Island inga ursprungliga
allmänningar. Goden. Värdigheten ursprungligen religiös och
sjelftagen. Förhållandet till de kringboende. Mannaförråd.
Ärftlighet. Säljbarhet. Rafnkel Frösgode. Första
århundradets tre generationer. Snorre gode.
FEMTE KAPITLET. =Lagarne. Thingen= 79
Ulfljot och lagarnas införande. Landskapslagar i Sverige.
Motsvarande förhållanden i Norge. Ulfljots lag liknade
Gulathingets. Grim getsko. Lag antages och allthinget sättes
930. Godething. Allshärjargode. Thord gelles förbättring
965. Fjerdingarne. Thingsocknar. Godorden få administrativ
betydelse. Vårthinget. Fjerdingsthing och fjerdingsdomstol.
Allthinget. Dess utseende under christna tiden. Början.
Samlingsorten. Ankomsten. Bodarne. Domare nämnas. Saker
pålysas. Lagspörsmål. Domare jäfvas. Sjelfva rättegången.
Anklagelsen. Vitnen. Qvid. Försvaret. Domarne. Utslaget.
Höst- eller leidthinget. Holmgången. Förlikningsdomstol.
Utrymme för list. Lagman. Rättegång med tvenne motsatta
utslag. Njål och femtedomen. Dess stora betydelse.
SJETTE KAPITLET. =Den hedniske Isländaren i hemmet= 93
Stadganden i Ulfljots lag. Lagredaktionen af år 1117
(Grågåsen). Vattenösning. Utsättning. Tandgåfva. Uppfostran
hos modren och borta. Vaket sinne hos barnen. Medborgerliga
rättigheter alltsedan tolfte året. Beroende af fadren.
Sönerna ärfva. Förmyndaren. De sköta från sitt sextonde år
egendomen. Lekar. Giftermålsplaner. Ruts frieri.
Bonordmannen. Brudköp. Brölloppet. Följder af fadrens
sjelfrådighet öfver dottern. Höskuld och Hallgerd. Hustruns
rättigheter. Kärleken. Eyrarúna, husfröja. Hustrun
misshandlas. Skiljsmessa. Trälarne; frigifning. Åkerbruk.
Husdjur. Obetydlig arbetsfördelning. Vadmalen. Öre vadmal.
Fiske och fogelfänge. Hvita björnar. Skallegrim driftig
handverkare. Gisle Surssons skeppsbyggeri. Hedin och hans
smidesförsäljning. Grågåsens stadgande om kringfarande
handverkare. Varubyte. Myntadt och omyntadt silfver.
Silfverhundradet och bötesringarna. Slägtbandet. Blodhämnd.
Ansvarstalan mot dräpare. Otålighet för smädelser. Förbud
mot diktande af visor. Förslagenhet. Lagman Emund hos Olof
Skötkonung. Förlikningsformulär. Gästabud, utfärder, thing.
Ålderdomen. Dikten om ättestupor. Begrafning. Liket föres ut
genom väggen. Likbränning och jordande. Snorre Sturlesons
yttrande härom och motsvarande antiqvariska förhållanden.
Skeppets användande vid likfärden och begrafningen.
Skeppsformiga stensättningar. Totalintrycket af Nordbons
lif. Ärlighet. Landsflygt och fredlöshet. Grette Åsmundsson.
Gunnar från Lidarända och hans tillämnade färd i landsflygt.
SJUNDE KAPITLET. =Lagrättan. Christendomen= 108
Christendomen sen i Norden. Blef tidigare antagen på Island
än i Sverige. Irländska Christne på Island vid början af
Landnamstiden. Christne landnamsmän. Helge magre «blandad i
tron». Egil och Gisle primsignade. Thorvald vidfarne och
Biskop Fredrik. Längtan efter något nytt. Förakt för gudarna
och tro på egen styrka. Thorkel måne och hans sederenhet.
Hvilkendera guden var starkast? Gudstjenstens lockande
glans. Thorvalds fader och hans skyddsande. Thorvald och
Biskop Fredrik förvisas. Olof Tryggvasons ifver för
christendomen. Tillståndet på Island efter Fredriks
bortfärd. Njåls yttrande om christendomen. Thorleif
christne. Hedningarnas fördragsamhet. Svårigheterna för det
verksammare uppträdandet. Thångbrands mission. Hjalte
Skäggeson förvisas. Lagrättan. Lagsagomannen. Lagens
uppläsande på thinget. Njåls förslag till lagrättans
ombildning. Konung Olof sänder Hjalte och Gissor hvite till
Island. Deras uppträdande på allthinget. Två samhällen äro
nära att uppstå. Lavafloden och Snorre godes yttrande.
Hedningarnas och de christnas menniskooffer. Thorgeir
bringar nya lagar. Christendomen antagen år 1000. Biskoparna
Isleif och Gissor. Are och Sämund. Fredligt tillstånd. De
två stiften. Mattighet. Qvarlefvor af hedendomen. Solsången.
ÅTTONDE KAPITLET. =Njål= 122
För mörka färger? Kärnfriskhet i Norden. Njåls utseende och
charakter. Bergthora. Gunnar och Njål. Hallgerd och
Bergthora. Gunnars anseende och slut. Njåls lagkunskap.
Tilliten till hans sannfärdighet. Njål eggar till hämnd
efter Gunnar. Njålssönernas utfärd. Thråen och Skarpheden.
Njål uppfostrar Thråens son Höskuld. Han söker honom maka
och skaffar honom ett nytt godord. Missnöje med
förändringarna. Valgård och Mård. Höskuld dödas af
Njålssönerna och Mård. Njålssönerne och Åsgrim Ellidarson
söka hjelp vid thinget. Flose förlorar processen. Njål
hänskjuter saken till en förlikningsdomstol. Dess utslag.
Flose bryter detta. Rodny och Ingjald. Förebud.
Njålsbrännan. Floses död.
NIONDE KAPITLET. =Den Isländska republikens slut= 136
Snorre Sturleson. Hans uppfostran. Hans växande makt och
rikedom. Hans förhållande till Håkan galen. Utfärd till
Norge och Skule jarl. Besök hos lagman Eskil och fru
Christina. Sämund Jonsson och Bergensboarne. Norska
konungarnas försök att vinna Island. Snorres löfte och de
ynnestbevis, han mottog. Hans likgiltighet för Norska
planerna. Egennytta. Sturle Sigvatssons vallfärd. Han gynnas
af k. Håkan, arbetar mot Snorre, som lemnar Island. Snorre
vänder åter, dräpes. K. Håkan lägger genom Gissor Island
under Norge. Jonsboken. På Island blott en af de två
statsmakterna. Vådorna deraf. Vigten af aristokratiens
utbildning i Sverige. Högre mål för striderna i Sverige.
Sturlungatiden en litteraturens blomstringsålder.
TIONDE KAPITLET. =Sagorna= 146
Ares Islänningabok. Förberedelserna till litteraturen. De
gamlas vitsord om dess uppkomst. Sagorna af okända
författare. Ares bok och Njåls-sagan. Dålig riktning af de
tidigaste Isländska studierna i Sverige. Islands litteratur
under fjortonde, femtonde och sextonde århundradena. Arngrim
Jonsson. Snorres verk, Njåls och Egils sagor från den bästa
tiden (1220-1260). Hvilka sagor äro äldre, hvilka yngre?
Inre vitnesbörd. Citater och hänsyftningar på senare
tidsförhållanden. Randanteckningar. Islands
litteratur-historia ännu oskrifven på tillfredsställande
sätt. Den Isländska och den sydeuropeiska odlingens
förberedelser. Samtidighet icke alltid efter årtal. Islands
och Provençalernas poesi. Niflungasången och Gudrun.
Isländska sagan objektiv. Villehardouin och Joinville.
Resultat. -- Slutord.
RÄTTELSER.
(Dessa har rättats.)
Sid. 54, sp. 2, r. 13 står Viles, läs Viljes
„ 55, r. 16 „ ungefär tio
„ 112, „ 25, 27 „ Thorvald „ Thorleif
„ 130, „ 21, } „ Asgrim „ Åsgrim
„ 131, „ 1 och 7 }
1.
Utflyttningen till Island.
Ett folk vet i allmänhet litet om de mer aflägsna skiftena af dess
utveckling. Det berättas nog mycket och har mycket skrifvits om dessa
fjerran tider, ty man har alltid hyst en rätt innerlig åstundan att
bortjaga de töcken, som hölja folkets liksom den enskildes barndomsdagar,
men detta är dock till allra största delen alster af senare åldrars
åsigter, vanor och inbillningar, och om det i dessa yngre berättelser
verkligen finnes äkta forntida minnen, äro de vanligen missförstådda
och vrängda. Det är dock af vigt att komma till klarhet i denna fråga,
det är af vigt likaväl att utforska, hvad vi verkligen veta om dessa
tider, som att använda alla upptänkliga medel för att lära känna dem så
grundligt som möjligt. Det är ju i väsentlig mon just det gemensamma
historiska medvetandet, som knyter oss, som här äro, och dem vi lemnat i
hemmen och alla andra, som i våra bygder bo, de må vara af hvilka stånd,
åldrar och anlag som helst, till en nationel enhet, hvars charakter vi
finna utpräglad i våra häfder och hvilken vi äro skyldige att bevara åt
kommande slägten.
Mot slutet af hedendomens tid i våra bygder drog sig en del af
nordlandens, isynnerhet Norges yppersta män till en aflägsen ö i de
trakter, der den Atlantiska oceanen och Ishafvet blanda tillsammans
sina böljor. Dit förde de med sig, dessa tidiga nybyggare, sin tro och
sina minnen och dessa bevarades derborta under tidernas lopp, ty Island
låg fjerran från den Europeiska bildningens brännpunkter; det upptog
visserligen denna bildnings hufvudresultater, men beröringen var icke
så nära, att det nationelt egendomliga kunde der omskapas i lika hög
grad som annorstädes. Af vida vattenmassor instängde, trots de första
tidernas täta utflygter till andra länder, sammanslutne till ett helt
för sig och derigenom drifne att fästa sina blickar på sig sjelfva och
sina angelägenheter, började Isländarne tidigt att i sägen och skrift
bevara minnet af tiden efter utvandringen från moderlandet, dess hugstora
hjeltar och skiftande tilldragelser. Af de så uppkomna Isländska sagorna
äro rätt många intill våra dagar förvarade och med ledning af dem vill
jag framställa det forntida lifvet på Island.
Hvad bringar icke ett århundrade med sig? Hur fjerran synas icke de
tider, då Gustaf III och Carlarne lefde! Gustaf Adolf börjar nästan
förgätas af folket och hvem sätter sig rätt in i de tider, då Gustaf
Vasa befriade Sverige? Och likväl är det bortom dessa vår historias
glansperioder, jag vill föra eder, ja bortom sjelfva medeltiden, till en
tid, då det knappast fans på det rum, der vi nu äro församlade, mer än en
ödslig klippa, kring hvilken österaltet slog sina februarikalla böljor.
Hvar tid trycker på dem, som henne tillhöra, sin prägel och den förråda
vi alltjemt i våra känslor, tankar och verk. Likväl bjuder jag eder
att för några korta stunder lemna dagens omsorger och nöjen, vanor och
fördomar, för att gästa det aflägsnaste tidskifte inom Nordens historia,
om hvilket vi ega fullgod kännedom. Det är mig icke nog att framställa
en berättelse om den tiden, som i dag förnimmes och i morgon förgätes,
jag ville gerna föra eder midt in i dessa forntidens dagar, att I måtten
andas deras luft och fatta personligt intresse för deras menniskor och
sedan se till, uti hvad den tiden är vår lik eller olik, om den angår oss
eller icke.
Tusen år vill jag plåna ut ur er hogkomst. Vi firade för tvenne år sedan
minnet af den dag, då Nordens förste apostel, den fromme Ansgarius,
kallades från sin verksamhet härnere år 865 -- ett af de få årtal i vår
äldre historia, som står utan gensägelse; det hör också egentligen icke
till _vår_ historia, utan till ett annat folks, hvilket då redan länge
hade lefvat i historiens klara ljus. Från detta årtal ungefär skola vi
utgå. Hur litet vete vi om tillståndet i Sverige den tiden!
Fyra år efter det nämnda året firades ett gästabud vid Dalfjärden, en
vik i Norge något söder om Dofrefjälls vestligaste utsprång[1]. Ingolf
och Leif[2], fränder och fosterbröder, begge unge och helt nyligen,
genom fädernas död, husbönder, hade legat i viking tillsammans med jarl
Atles söner. Nyligen hade de gästat hos dessa och nu bjudit dem till
sig. Gästabudet var stort, Ingolfs syster Helga, enligt sagans vitsord,
“vänast och finast bland qvinnor“, bar sjelf kring ölet till de firade
gästerna. Då det led fram med dryckeslaget, aflade den ene af Atlesönerna
löfte att gifta sig med Helga eller ock med ingen, den andre, Halsten,
att alltid fälla rättvis dom i den sak, som hänsköts till honom, Ingolf
att aldrig dela arfvet efter fadren med någon annan än Leif, d. v. s.
att gifva honom systern till hustru, Leif, att i intet blifva sämre än
fadren. Då utbrister Halsten: “icke var det stort löfte, då din far fick
för illgernings skull flykta hit.“ Nu var gästabudet slut. Följande vår,
då Leif far i härnad, anfalles han i skären af tvenne Atlesöner och är
nära att duka under för öfvermakten, då han räddas af en frände, som
seglar den vägen fram, och en af jarlens söner stupar. En annan kommer
följande vinter att hämnas sin broder, men Ingolf och Leif äro varnade,
möta och fälla honom. Nu hänskjuta de saken till den qvarlefvande
brodren, Halsten, och bedja honom, när han fällde domen, icke förgäta den
opartiskhet han lofvat. Han dömer den förra af bröderna att ligga ogild,
för den andra kräfver han i böter all den jordegendom, Ingolf och Leif
egde, samt fordrar att de skola inom trenne vintrar hafva lemnat trakten.
Den tiden började det gå underliga rykten i Norge om en ö långt bort i
Vesterhafvet, som nyligen påträffats af vikingen Naddodd, då han under
segling till Färöarna drefs af storm och böljor mot nordligare trakter,
och som kort derefter kringseglades af Svensken Gardar. Allrasist hade
Floke Vilgerdsson begifvit sig att söka Gardarsholmen och ändrat dess
namn till Island, då han vistats der en vinter och funnit att der icke
var brist på vinterkyla, snö och is. Nu var han återkommen och han sade
väl, att landet just icke var godt, men hans följeslagare Thorolf påstod,
att der dröp hvart strå af smör, fjällbons käraste läckerhet. Visst
förmodade man, att detta var något öfverdrifvet, man hedrade sagesmannen
med tillnamnet Smör-Thorolf, men äfventyrslusten var väckt. Det kunde
vara något att försöka.
På försök foro äfven Ingolf och Leif dit ut år 871 och landade i en vik
på ostkusten. De undersökte landet och vände följande våren om, för att
rusta sig till utresa. Besväret föll dock på Ingolf allena, ty Leif for
till Irland, härjade der och tog trälar jemte annat byte. Omsider år
874 lemnade de med tvenne skepp Norge. På det ena for Ingolf med deras
gemensamma egendom, på det andre Leif, som nu hade äktat Helga, med sitt
Irländska byte. Så blefvo Ingolf och Leif Islands förste nybyggare eller,
såsom det på Island kallades, landnams-(landtagnings-)män.
När de kommo nära Island, drefvos skeppen åt olika håll. Ingolf kastar
ut sina högsätessuler i hafvet och lofvade att, der han fann dem
ilandflutna, uppslå dessa sina bopålar. Högsätessulerna[3] voro tvenne
stora stolpar, som omslöto husbondens högsäte och med de öfre, spetsiga,
ofta utskurna ändarna höjde sig mycket öfver taket. De voro af nordbon
mycket vördade och mången säges hafva låtit dem eller rättare genom dem
gudarna leda sig vid valet af boningsplats.
Ingolf steg i land vid första tjenliga ställe invid ett högt fjäll längst
i öster på Islands sydkust, som efter honom kallades Ingolfshöfde. Det
bär än i dag samma namn; dess branter besökas ofta af fogeläggsjägare.
Tills vidare bosatte han sig der, men sände ut tvenne trälar att
leta efter högsätessulerna. Snart kommo trälarne åter, men med bud
af ingalunda glädjande art. De hade kommit till den ort på öns allra
sydligaste del, der Leif stigit i land; honom hade de funnit död i
närheten af husen, han hade uppfört, men alla andra voro försvunna. Leif
hade icke haft mer än en oxe med sig och då han således led brist på
dragare, hade han spänt sina Irländska trälar för plogen. Desse, häröfver
vredgade, slogo Leif, togo hans hustru och de andra qvinnorna med sig och
flyktade öfver till de i sydvest liggande, efter dem sedermera benämnda
Vestmannaöarna, der de snart föllo för den hämnande Ingolf. Våren 877
fann man dennes högsätesstolpar längst in i den sydligaste viken på
Islands vestkust och trogen sitt löfte bosatte han sig der. Landet är
der temligen lågt, men stiger småningom mot de i det inre thronande
fjällen. I dalen flyta varma källor och af de från dessa uppstigande
dunsterna fick bugten namnet Reykiavik, d. ä. rökarnas vik. Det är der,
som Islands hufvudstad nu ligger. Redan i dessa den Isländska odlingens
allraförsta tider var denna ort af vigt, ty de närmast utflyttande vände
sig gerna till Ingolf, för att få goda råd och anvisningar. Den förste
landnamsmannens anseende ärfdes af hans efterkommande. Hans son satte
thing på det strax i norr om Reykiavik liggande Kölnäset (Kjalarnes),
förrän lagväsendet på Island hade blifvit gemensam angelägenhet, hans
sonson var lagsagoman, på vårt äldre lagspråk lagman, hans sonsons son
Allshärjar- eller hela folkets gode[4] vid den tid, då christendomen kom
till Island.
Det var icke allenast jarlar och deras jemlikar i makt, som genom det
öfvervåld, de utöfvade, gåfvo anledning till Islands bebyggande.
På gården Berdla, icke så långt i norr om Ingolfs hembygd i Norge,
bodde en man, som hette Qväll-ulf.[5] Till hälften härstammade han från
trollslägt och derför var det alltid något eget med honom och hans
fränder. Han var, som det kallades, hamram, d. v. s. han var stark och
hade förmåga att skifta skepnad. Om qvällarna var han icke god att råka
ut för och deraf hade han fått sitt tillnamn.
Det var nu oroliga tider i Norge. Den unge Harald Hårfager hade icke
nöjt sig med sitt lilla fädernerike i det Söndenfjeldske Norge. Med
förvånande framgång hade han underlagt sig det ena småriket efter det
andra och hotade de återstående. Fylkeskonungen i Firdir lät förleda sig
att innan hans eget land angreps, angripa Harald. Han förlorade rike
och lif på försöket. Qväll-ulf hade icke lydt hans kallelse till vapen,
ty han var icke hugad att strida utom fylkets gränser, men han var lika
ovillig att hörsamma sin nya herrskare, då denne, sannolikt för att hafva
den genom sin makt misstänkta bonden under ögonen, kallade honom till
sitt hof. I fadrens stad, men mot hans vilja, gick sonen Thorolf att
vistas hos konungen och blidka hans vrede. Hans manliga väsende och hans
stora idrotter tillvunno honom snart konungens välvilja, tills han efter
slaget vid Hafrsfjord år 872, under hvilket han, svårt sårad, kämpade i
konungsskeppets framstam, lemnade hofvet, för att öfvertaga sin i slaget
stupade frändes och vapenbroders egendom och maka, den rika Sigrid. Men
ännu under det han bodde långt upp i det Nordenfjeldske Norge, fick han
röna prof på sin konungs bevågenhet, då denne gaf honom i uppdrag att
insamla den skatt, som Finnmarkens invånare årligen skulle afgifva.
Thorolf var en storsint man, som icke kunde göra något simpelt, men ej
heller kunde försaka begäret att låta denna sinnets storhet uppenbara
sig i det yttre -- farliga egenskaper i ett land, der en ung konung nyss
vunnit ett envälde mot mångas vilja. Andra hade farit efter Finnskatten
med följe af 30 man, Thorolf for med 90 och lemnade derföre bättre och
rikligare skatt än de, som före honom haft samma uppdrag. Mindre än 100
fria män hade han aldrig på sin gård, men när konung Harald kom med
300 man för att gästa honom, tog han emot honom med 500 och gaf vid
skiljsmässan åt sin höga gäst ett drakskepp, väl utrustadt.
Konungens misstänksamhet var då redan väckt och Thorolfs ovänner
underblåste den, isynnerhet Hilderids söner, som mente sig hafva
arfsanspråk på en del af Thorolfs egendom. Denne, som ej vet något ondt
med sig, för med manlig frimodighet sin talan inför Harald, men mister en
del af sina gårdar samt uppdraget att insamla Finnskatten; båda delarne
öfverlemnas åt Hilderidssönerna. Men då desse ingalunda voro vuxne
att lemna skatten så god, som den förut gifvits af Thorolf, skjuta de
skulden derför på honom. Det slutar så, att ett skepp, som från England
förde till Thorolf en dyrbar last af hvete och honung, vin och kläde,
öfverfölls i Norska skären och togs -- för kung Haralds räkning.
Förlusten var kännbar, men Thorolf var ej den, som genast fällde modet.
“Det är godt att vara kompanjon med konungen,“ sade han, och i stället
för att sända ifrån sig några af sina många hemmamän, tog han flera
till sig, i stället för att lefva mer indraget, bjöd han vänner och
grannar oftare till gästning, fast han för att kunna göra allt detta
måste pantsätta somt och sälja annat af sin jord. Men när våren kom,
for han i viking i österväg -- till Östersjöns östra stränder -- och
vände ej om förrän mot hösten, så att han kom till Öresund, då de stora
skeppsflottor, som legat der för handelns skull, börjat vända hem igen.
Snart upphann han ett skepp, som hörde konungen till, lastadt med malt,
hvete och honung; det tog han, men satte styrman och troligen äfven
besättning i land. Så kom han till mynningen af Göta elf och landsteg på
Hisingen och brände upp gården för bröderna, som förut hade för konungens
räkning tagit hans skepp -- de voro konungens fränder -- dödar en af dem
och tager rikt byte. Utanför viken tog han ett stort köpskepp, lastadt
med malt och mjöl, vid Lidandesnäs, vår tids Lindesnäs, gjorde han
strandhugg. Sedan for han hem till sin gård och sin maka upp i Halogaland
och var der i stillhet öfver vintern. Så hämnades den tiden en undersåte
på sin konung.
Men de rykande ruinerna på Hisingen ropade på hämnd. Harald bröt sjelf
upp för att bryta den öfvermäktigas stolta mod. Han kommer fram en
afton, just som solen gick ned. Vid stranden låg ett skepp, färdigt att
segla, men ingen menniska syntes derute; alla voro inne för att dricka
färdölet, ty Thorolf ämnar för alltid lemna Norge. Då blåser konungsluren
till strids och huset är omringadt. På Haralds bud träda qvinnor och
barn, gamla och trälar ut i det fria. Sigrid utverkar åt mannen löfte om
lifvet, men hans män skulle straffas efter förtjenst. Thorolf vill ej
gå in härpå och då hans bön att få komma ut, för att låta svärdet afgöra
saken, blir afslagen och huset antändes, bryter han ut med de sina. Och
nu rasar striden vildt under vårnattens timmar, belyst af det brinnande
huset. Till sist hinner Thorolf fram till konungens sköldborg och fäller
märkesmannen, men faller derpå sjelf för konungens svärd. Då var Harald
Hårfager, den af så många segrars glans omstrålade konungen, ej mer än 27
år gammal.
Hilderidssönerna, som vållat allt detta, fingo ej länge öfverlefva
striden vid Sandnäs. Kettil Häng, en frände och trogen vän till Thorolf,
dräper dem och far med deras egendom och de sina till Island, der han
sätter sig ned ej långt från Ingolf, på öns sydkust. Qväll-ulf sjuknar
af sorg öfver sonens död. Hans andre son Skallegrim begifver sig till
den gård, der konungen då gästade, för att kräfva böter för brodren.
Harald böd honom träda i sin tjenst och lofvade att, om han tjenade honom
till lags, gifva honom som böter samma heder, som Thorolf haft. Men
Skallegrim svarar, att då det ej lyckats för Thorolf, som var honom vida
öfverlägsen, att göra konungen till viljes, torde det ännu mindre lyckas
honom. Vred öfver afslaget, befaller Harald, att den trotsige skulle
förföljas, men han var då redan långt borta med de sina och på hvarenda
af konungens farkoster var hål hugget i botten.
Nu var det ej rådligt för Thorolfs fränder att dröja i Norge. Deras
jord vågade ingen köpa, sin lösegendom lastade de på tvenne skepp och
seglade af. Men ännu hade de något ogjordt. De stannade vid de hamnrika
Solundar-öarna, i Norges skär, tills de varseblifva ett skepp, stort och
rikt måladt, med seglet randadt i rödt och i blått -- Thorolfs skepp,
som konungen hade tillegnat sig, nu fördt af de båda, som fullgjort
våldet och på köpet medförande tvenne konungens kusiner. Qväll-ulf och
Skallegrim anfalla skeppet och afrödja det; endast två eller tre sändas
lefvande bort att bringa konungen deras afskedshelsning. Och Thorolfs
skepp fick följa hans fränder till Island.
Dit kom likväl aldrig Qväll-ulf. Själsspänningen under den sista tiden
och nu senast ansträngningen under striden hade varit för mycket för den
åldriga mannen. Berserkastyrkan var borta och döden nalkades. Han bad
då de sina lägga hans lik i en kista och kasta den i sjön samt att de
skulle bedja Skallegrim, som seglade på det andra skeppet, att bygga sig
bo der han fann kistan vid land. Qväll-ulfs skepp for nu sin väg fram i
vester om Islands sydvestliga näs och in i den stora Faxefjärden, i hvars
mellersta vik besättningen stiger i land, der de ock finna kistan, som
de föra ut på en udde och hölja med ett stenrör. Skallegrim kom i land
litet längre åt norr, men fann snart de sina och byggde sin gård Borg i
närheten af fadrens graf. Så hade Ingolf fått nybyggare å ömse sidor.
Skallegrim kom ut år 878, Kettil Häng ett år tidigare.
Under dessa ärofulla tider, då det friska ungdomsblodet svallade rätt
lifligt hos våra fäder och deras fränder, svärmade Nordmän omkring i de
vestra farvattnen. De härjade England, Skotland och Irland, de lågo med
sina flottor bland de otaliga öarna vid Norra Brittanniens kuster, de
trädde än i fientligt, än i vänligt förhållande till infödingarna der
och bekämpade för ombytes skull rätt ofta hvarandra. Mången slog sig
för alltid ned i dessa trakter, gifte sig der och så kom det sig, att
man här fann mången Norrman, som aldrig satt sin fot på Norges jord.
Dock voro desse, som drefvo kring i vesterviking, ingalunda likgiltige
för moderlandets väl. Det sista motståndet, som Harald hade att bekämpa
i Norge, hvilket han ock lyckades krossa i Hafrsfjordslaget, reste sig
just i landets sydvestra fylken, desamma, som voro hemort för de flesta
af dessa vikingar. Flere af dem deltogo ock i slaget. Att mot detta
motstånd rikta dödsstöten, sände konung Harald en ansedd Norrman Kettil
Plattnäsa, stamfader för de allraflesta af Islands mest lysande ätter,
att lägga Vesterhafvets öar under Norge. Kettil intog ock Söderöarna, de
nuvarande Hebriderna, men -- för egen räkning. Då drog Harald in hans
egendomar i Norge.
Kettils son Björn[6] hade uppfostrats hos Kjallak jarl i Jämtland. Han
får höra om fadrens bortfärd och egendomarnas indragning. Han far till
dessa senare -- de lågo i Sogn, fylket närmast i söder om Ingolfs hembygd
-- och fördrifver de personer, som å konungens vägnar förvaltade dem.
Dömd till landsflygt och med möda undkommen de förföljare, konungen sände
efter honom, håller han sig dold öfver vintern hos Thorolf på Mostr, en
ö ej långt i norr från Stavangerfjords mynning. Då visades äfven Thorolf
bort ur landet, så vida han ej föredrog att underkasta sig konungen på
nåd eller onåd.
Thorolf tvekade. Han ställde till ett stort blot (offer) och frågade
Thor, hvars ifrige dyrkare och offerprest han var, om råd. Han visades
till Island. Då skaffade han sig ett stort hafsskepp och rustade ut
det, tog med sig alla dem, som voro skyldiga att följa honom -- den
s. k. skuldaliden -- och många vänner dessutom samt sitt bohag samt
större delen af Thors tempel jemte jorden, som fans under den ställning,
på hvilken gudens bild hade sutit. Färden gick lyckligt. Han seglade
förbi den Isländska vestkustens sydligaste näs, förbi Faxefjärdens
mynning och det andra näset, som ytterst prydes af den 6000 fot höga,
snöhöljda och af skyar omkransade Snöfjällsjökeln, kring hvilken så
många underliga sägner gå, och styrde sedan in i viken i norr derom. Han
såg att hon var bred och omgifven af bergiga kuster och kallade henne
Bredefjärd, såsom hon heter än i dag. Högsätessulerna, som stått i det
gamla templet i Norge -- den ena var öfverst utskuren till en bild af
Thor -- kastade han ut och på näset, der de flöto upp, ungefär midt på
södra kusten, uppförde han sin boning och det nya templet, som småningom
blef en helgedom för hela trakten deromkring, när han blef bebyggd, och
derinvid tog man sig för att afgöra de mångahanda tvister, som ingalunda
uteblefvo. När lagväsendet sedermera ordnades på ön och denna delades i
fjerdingar, fick Thornästhinget rang af fjerdingsthing. Det skedde vid
pass 80 år efter Thorolfs utkomst år 884.
Bredefjärdens sydkust blef snart befolkad. Björn Kettilsson hade kommit
till Söderöarna, der han fann sin fader död, men blef af bröder och
systrar, som voro derute, väl mottagen. Dock trifdes han icke ibland
dem, ty de hade öfvergifvit fädernas tro och bekände sig i stället till
christendomen. Han for ut till Island och nedsatte sig der vid sidan af
Thorolf. Dit följdes han snart af den ena fränden efter den andra.
Vi hafva hunnit till den rikaste utflyttningstiden, mellan åren 890
och 900. Ryktet om de redan gjorda landtagningarna -- det är endast de
märkligaste, jag omnämnt -- spridde sig hastigt och lockade mången, som
tillbragt sina bästa år bland vesterhafvets öar, att styra sin kosa hit
upp mot norden. Island började utöfva ett fosterlands dragningskraft på
de oroliga vikingarna. Utflyttning följde på utflyttning.
Sagorna nämna en Svensk bland de många utflyttarna och han var en af öns
ryktbaraste män, Helge magre, som satte sig ned i Öfjärden (Eyafiördr),
den vigtigaste orten på Islands nordkust. Hans farfarsfar Björn Rolfsson
bodde i Götaland och var gift med en ättling af en konung Frode. Björn
kom i strid med en frände till Götakonungen eller jarlen Sölvar -- sagan
tillägger honom begge hedersnamnen -- och måste vika för öfvermakten.
Han lemnar sina gods åt sin maka och sonen Övind, lastar silfver på
tolf hästar och lemnar Sverige, sedan han innebränt sin motpart. En
tid uppehåller han sig i Norge, begifver sig sedan i vesterviking och
uppsökes der af sonen, som, när fadren åldras, träder i hans ställe.
Han kallades der för sin Svenska härkomst Östmannen. Han äktade derute
Irlandskonungen Kjarvals dotter Raforta. Den Svenska vikingens och den
Irländska konungadotterns son var den nyssnämnde Helge. Are vise kallar
honom i sin Islänningabok för Norrman. För så vidt jag vet, rann ej en
droppe Norskt blod i hans ådror. Men han gifte sig med en norska, en af
Kettil Plattnäsas döttrar.[7]
En af de många vikingar, som deltogo i Hafrsfjordslaget, var Anund, då
nyss hemkommen från en treårig vesterfärd[8]. Han var med sitt skepp i
hetaste striden och stod länge i sin framstam, der han manligt afvärjde
folket på konungens skepp, detsamma, på hvilket Thorolf Qväll-ulfsson
befann sig. Till sist fick han ett hugg, som tog af honom ena benet och
han fördes sanslös ur striden. Sedan gick han med träben och kallades
Anund träfot.
Han och andre vikingar med honom foro nu åt vestern och uppsökte der
Geirmund Heljarskinn, den ryktbaraste af alla vikingarna, och fråga,
om han icke ville återtaga sitt rike i Hördaland; de ville då vara
honom behjelpliga. Men Geirmund var klokare än de. Han sade, att de
knappast skulle få heder af färden och att han icke hade lust att blifva
konungsträl och tacka för det, hvartill han hade rätt. Han for sedan till
Island; han var den ende konung, som der bosatte sig[9].
Anund fortsatte sina ströftåg, under stora faror. En gång hade han farit
rätt illa med Irlandskonungen Kjarval och var nära att blifva allvarsamt
näpst derför af Helge magre, som åtagit sig det svåra värfvet att freda
och bevara svärfadrens rike. Till sist blef Anund nästan ensam, ty den
ene efter den andra af hans följeslagare drog öfver till Island. Sedan
han uppehållit sig en tid i Norge, for äfven han dit till sist. Hans
öfverresa var stormig. Vid Islands nordostliga udde skiljdes han från sin
följeslagares skepp och drefs sedan flera dygn omkring på det nordliga
hafvet. När vädret stillnade och skeppet kom närmare land, funno de,
som förr varit på Island, att de drifvits längs med hela nordkusten,
till mynningen af dess vestligaste fjärd. De mötte nu en båt, som de
ropade an, och fingo höra, att längre in var i det närmaste allt landet
upptaget, men i nordvest var det ännu plats för nybyggare. Anund frågar
de sina om deras mening och styr sedan i land. Der bodde en man, som
hette Erik; han följde Anund till den enda ännu ointagna sträckan der
i nejden. Stor var hon ej och ett väldigt fjäll sköt ut till vattnet,
betäckt af nyfallen snö; det kallades Kallbak. Anund såg på fjället och
qvad:
Likt böljan är det onda
Lifvet för spjuthvässaren.
Hafvets gångare
Hastar till fjerran land.
Länder rika och vänners flock
Lemnar jag och till slut --
Klent är bytet, får jag
Kallbak och lemnade åkrar.»
“Mången“, svarar honom Erik, “har så mycket mist i Norge, att han aldrig
får bot derför. Tänker jag, att det mesta landet är upptaget i de goda
trakterna och derför kan jag icke mana dig hädan.“ Han lofvar att lemna
en del af sin jord och då stannar Anund.
Detta skedde ungefär år 900, således vid pass 16 år efter Ingolfs
utflyttning. Under den tiden hade så månge dragit öfver till den aflägsna
ön, att det blef svårt för de sist ankommande att finna bland de många
fjärdarna en, som dugde till bebyggande och icke redan tillhörde en
annan. Dock var Anund ingalunda den siste utvandraren. Under de följande
tvenne årtiondena, således ända till 920 fortforo invandringarne, men de
voro mindre betydande. De fleste gingo denna tid ut från sjelfva Norge.
För öfrigt fans det äfven efter den egentliga landnamstidens slut på sina
ställen utrymme. Så kom Erik röde år 950 från Norge och satte sig ned
just i samma trakt som Anund träfot. Det var samme Erik, som år 982 fann
Grönland.
Så gick det till med utflyttningen till Island. Icke alla drefvos af
samma bevekelsegrund. Somlige foro dit onekligen för nöds skuld, emedan
de icke kunde stanna i hemmet. För andra saknades dessa yttre tvingande
omständigheter, de foro dit -- för ro skuld. Hur mången af oss skulle
väl vilja för ro skuld aflägga ett besök på Island? Vi hafva dock, med
ångans tillhjelp, gjort oss i viss mon till herrar öfver afstånden i
rummet och tiden och hafva sedan dess så svårt att förstå, hur vi kunnat
berga oss utan alla dessa hjelpmedel, som den nyaste tiden bragt med sig.
Hvart århundrade har gjort sitt till för att förbättra och underlätta och
det är många århundradens arbete i denna riktning, som ännu icke kommit
till stånd, då vi stå på väg att följa en landnamsman på hans första
Islandsresa inemot det nionde seklets slut. En veckas segling ligger för
honom i allra bästa fall, om vi mäta afståndet mellan Norges och Islands
mest närliggande uddar. Men hvem svarar för väder och vind?
Svårigheterna synas ingalunda nedslå modet på vår utvandrare, nej, de
elda honom. Han kunde söka sig undan tyranniet i hemmet en tillflykt
på närmare håll, på andra sidan Kölen, der andra flyktingar odlat i
Jämtland, Herjeådalen och de inre delarna af Helsingland. Han kunde söka
sig en fristad i något annat af Nordens länder -- det var ju mången,
som hade fränder i alla tre -- men han gör det icke. Det skall vara god
landskost på Island, hans fränder och vänner hafva farit dit, icke vill
han ensam stanna efter.
Att begifva sig ut på äfventyr för äfventyrets skuld, att kasta sig in
i faror blott och bart för att vara i fara, det var icke ovanligt, utan
rent af charakteristiskt för nordbon. Kunna vi undra derpå? Den tidens
oro, då inflyttningarne i norden skedde, var nu förbi. Alla förhållanden,
enskilda och allmänna, ordnade sig alltmera. Man odlade sin jord, skötte
sin boskap, umgicks med sina grannar, samlades vid gudahusen och vid
thingen. Men icke var detta nog! De nordiska folken befunno sig nu i
ungdomsåldern, då blodet sjöd i ådrorna, då man kände sina krafter växa
och blott önskade att få tillfälle att pröfva dem. Hvad tjente det till
att nedlägga för mycket arbete på åkerbruket eller andra det husliga
lifvets sysslor, som lika väl förrättades af de öfriga, och när man kom
ibland andra, hvar fans den, hvilken man kunde ingifva någon aktning
för styrkan, som ej var pröfvad, för hugstorhet, som aldrig uppenbarat
sig? För öfrigt fans till all denna tidens oro en djupare grund, som jag
framdeles får påpeka.
I det gamla Rom var det sed att börja de inre stridigheterna, när inga
yttre fiender hotade. Jag vill visst icke förneka, att inre stridigheter
funnos i Norden under dessa tider, men det är dock skillnad deremellan,
när menniskor bo inklämda mellan trånga stadsmurar, så att man icke kan
undgå att hafva för ögonen dem man missunnar eller fruktar, och när man
bor i ett vidsträckt land, der befolkningen icke är öfverdrifvet tät,
men afstånden så mycket större. Man kan säga att i viss mon hafva vi här
motsatsen till förhållandet i Rom. Man fann icke tillräckligt att göra
hemma och derför begaf man sig ut på äfventyr. Man rullade sitt skepp
till sjön och lemnade hemlandets kuster, man lade i land och härjade,
der man ingen fiende hade, man anföll ett skepp, hvars höfding man ej
kände, man gick ur fara i fara och ju större de voro, dess mera välkomna
-- och när man gjort sig känd och fruktad, vände man hem, stolt öfver
segrarna och viss om sitt inflytande. Derföre när det föll någon in att
begifva sig ut till Island, för att sätta sig ned der, var det ingen, som
förvånades deröfver. Det var något nytt att försöka. De ständiga färderna
hade gjort folket förtroget med sjön och man egde skepp, som kunde trotsa
stormarna.
Till allt detta kommo just nu särskilda omständigheter, som gjorde
utfärden önsklig. Allt visar, i hvilket nära förhållande utflyttningen
till Island står till Harald Hårfagers eröfringar i Norge och hans
vesterfärd till de Brittiska öarna. Den senare företogs sannolikt år
888 och just efter den tiden var det, som skarorna strömmade från
Vesterhafvet och från Norge. Denna anledning till utflyttningen
framhålles ock ständigt i sagorna och betonas der t. o. m. alltför
mycket. Man skulle af deras framställning tro, att många omedelbart efter
Hafrsfjordslaget togo land på Island, hvilke dock i åratal efter den
märkliga striden ströfvade kring på hafven, innan de beslöto sig för en
fredlig bosättning. Ej heller var denna yttre anledning den enda, ty han
förklarar ingalunda den så otroligt stora utflyttningen. Visst voro de
gamle Nordboarne frihetsälskande, men jag betviflar, att alla kunde så
djupt harmas öfver Haralds omstörtningar, och det är mer än troligt, att
icke få af de utflyttande voro alltför obetydliga, för att på sig reta
envåldsherrskarens tunga missnöje. Det var som hade en smittsam sjukdom
rasat i Norden i de dagarna och ryckt bort hundradetals af menniskor. Hur
stor folkmängden var, som lemnade Norden, kan icke med någon säkerhet
beräknas. Man känner namnen på ungefär 100 utvandrare, men det är
sannolikt, att icke alla fått sin historia skrifven och i de allra flesta
fall vet man dessutom icke, med huru stort manskap enhvar utvandrare for
ut. Mången landnamsman kom till ön på en annans skepp och hörde till hans
följe. Den förre kom måhända ensam till den torfva, han utvalde åt sig,
den senares följe var kanske mycket stort. De tvenne skepp, med hvilka
Qväll-ulf och hans son foro ut till Island, buro tillsammans 60 män. Men
icke alla, som sålunda kommit till Island, stannade der för alltid. Bland
Anund träfots manskap funnos sådane, som förut varit till Island.
Att utflyttarnas antal icke var ringa, är fullkomligt säkert. Omkring 200
år efter Islands bebyggande lät Biskop Gissor räkna öns inbyggare och
funnos då i den östra delen 840, i den södra 1,200, i den vestra 1,080
och i den norra 1,440 fullsutne bönder, tillsammans således 4,560. Om vi
ville antaga, att enhvar af dessa hade en hustru och tvenne barn -- de
Isländska äktenskapen voro i allmänhet barnrika -- samt t. ex. tvenne
trälar -- Leif kom till Island med tio, Geirmund hade ännu flera -- och
tre hemmamän -- samme Geirmund hade åttatio -- så blir den nyss uppgifna
siffran nio gånger så stor, d. v. s. större än 40,000, och om man dertill
lägger de fattigaste på ön, som icke upptogos i biskopens beräkning,
torde det ingalunda synas öfverdrifvet, om vi antaga Islands befolkning
vid år 1100 uppgå till 50,000 själar. Likväl hade under tiden inträffat
tvenne stora hungersnöder, den ena omkring år 969, den andra vid pass
år 1049, och i följd af den senare en stor dödlighet. Den nuvarande
folknummern uppgår ej till mer än 67,000, men ej ens i jemförelse med
denna summa äro de 50,000 år 1100 för många, ty dels gaf Island icke så
mycket tillfälle till utvidgande af dess produktionsförmåga, dels har
befolkningen derstädes, åtminstone tidtals, befunnit sig i aftagande.
Understundom kommo förfärligt ödeläggande olycksår -- så hade ön år 1786
tiotusen invånare mindre än tre är tidigare -- och oberoende af dessa
tillfälliga inverkningar hafva det osunda lefnadssättet och de af detta
vållade epidemierna småningom decimerat befolkningen. Af 1000, som födas
på ön, hinna endast 567 det fjortonde lefnadsåret.
Utvandringen till Island står i vissa afseenden utan motstycke. Vi hafva
visserligen i våra dagar ej saknat tillfälle att se utflyttningsraseriet
i rätt betydande omfång, men det är den skillnaden, att vi nu hafva en
månghundraårig odling och derigenom intaga en helt annan ståndpunkt än
våra fäder på åtta- och niohundra-talen, som icke ännu hunnit öfver
naturfolkens stadium. Det är derföre ovärderligt att ega om denna
utflyttning så pass fullständiga uppgifter, som stå oss till buds.
Men redan denna omständigheten, att dessa noggranna underrättelser
finnas, är oss en varning, att icke alltför förhastadt och icke i alltför
stort omfång uppställa den Isländska utflyttningen såsom ett profstycke
på folkvandringarna. Man är i allmänhet alltför benägen att tillämpa de
Isländska förhållandena på förhållandena under de äldsta tiderna i _våra_
bygder, utan att närmare eftersinna, i hvilken mon det på Island kunde
finnas en särskild sakernas ordning.
Den Isländska utvandringen är af enskild natur. Det är icke en stam
eller ett folk, som under sina höfdingar bryter upp att söka sig nya
boningsplatser, utan enhvar af dem, som begåfvo sig till den fjerran
liggande ön, drefs dit af ett honom enskildt bestämmande motiv. Han for
dit ut i fullt medvetande af sina skäl och af sitt mål, det bestämda
mål, han sjelf hade satt sig. Det är icke så, när folken vandra. Då är
det massorna, som röra sig, och de gå fram instinktlikt, utan att vid
utgångspunkten hafva klart för sig, hvar deras väg skall sluta, närmast
ledda af dem, som de hafva till höfdingar. Men derföre att den enskilde
ej dervid handlar sjelfständigt, utan i öfverensstämmelse med den
gemensamma, högre viljan, förlorar sig så snart och så lätt medvetandet
af vandringens orsaker, förlopp och närmaste följder.
Att utflyttningen till Island var sådan den var, blef af stor vigt
för utvecklingen af de offentliga förhållandena på ön. Af menniskor,
som fullt medvetet handla i det offentliga, kan man icke vänta en
sådan samhällsordning, som födes, man vet icke när, emedan den icke
varseblifves eller granskas, förrän den hunnit någon utbildning, hos ett
folk, som befinner sig i normal utveckling. När den tiden kom, att man
på Island kände behof af lagar, beslöt man att skaffa sig sådana och man
gaf i uppdrag åt en viss person att skrifva dem. Så blef författningen,
likasom utflyttningen var det, artificiel, ett verk af den enskildes fria
vilja och derigenom förfaller ock rättigheten till bevisande jemförelse
mellan den Isländska och den Svenska författningens uppkomst.
I ännu ett annat afseende blef utflyttningen till Island bestämmande för
öns historia och dess inre förhållanden. Bland de många, som flyttade
ut, voro en hel mängd framstående personligheter. Under en skiftande
lefnads många farligheter hade de vunnit rik erfarenhet, anseende och
inflytande. Andra hade under de väldiga omstörtningarna i moderlandet
drifvits att intaga en fastare ståndpunkt mot det förtryck, som mötte
dem, och ju modigare deras hållning var, dess mer blefvo de föremål
för uppmärksamhet. När sådane kommo ut till Island, kunde de icke i
ett nu aflägga som en klädnad den sinnets art, som år och erfarenhet
utbildat, och de voro redan från början i tillfälle att äfven i det nya
hemmet spela en framstående rol, ty i de vida landsträckor, de intogo,
var rikligt utrymme för dem, de hade med sig och för andra, som derute
sökte upp dem och hos dem fingo land och skydd. Derigenom uppstod ett
förhållande, som mellan en patron och hans klient, ehuru i det stora hela
utan andra förpligtelser än det moraliska bandets. Här voro de första
patriarchaliska elementerna till ett feodalväsende, som dock aldrig kunde
komma till stånd på det republikanska Island. Men i detta förhållande, i
denna moraliska förpligtelse och i slägtskapens band, med de åligganden,
detta under en så tidig period innebar, låg ock fröet till alla de
kommande slägt- och partistriderna, som fylla de Isländska sagorna och ge
åt landets historia ett hemskt uttryck. Nu rycker sjukdomen bort Islands
invånare, då fick blomman af dem dö en blodig död i förtid.
Hade mycket vunnits, om hon fått längre vara? Hade hon frambragt några
goda frukter? Vi äro berättigade att antaga det, ty den Isländska
bildningens historia, hvars hufvuddrag jag i det följande kommer att
påpeka, visar jemte denna förödelse rätt mycket stort och ädelt, som
fröjdar hjertat. Island var tills det lades som provins under Norges
krona, en republik, dess stormän trädde, trots deras myndighet, aldrig
fullständigt ur böndernas krets, men det fans på ön en bildningens
aristokrati, som troget vårdade minnet af de hugstora fäderna,
landnamsmännen och deras förfäder, sökte att likna dem i stora idrotter
samt sökte åt kommande slägten bevara minnet af det stora, forntiden och
samtiden utfört.
Under bebyggelsetiden stod Island naturligtvis i täta förbindelser med
andra delar af verlden, isynnerhet med Norge, det egentliga moderlandet.
Redan nödvändigheten dref Isländaren till utfärder. Mången fann ej på ön
virke att bygga sitt hus, utan måste hemta det från Norge. Med glädje
helsade man alltid skeppen, som “kommo utifrån“ till ön, men synnerligen
kärt var det, om det fans timmer och mjöl i lasten. Ej heller hade de
stridsamme öboarne lust att alldeles lemna den yttre politiken ur sigte
och de funno sig ej tillfredsställde att mäta sina krafter endast på ön
-- här var ingen brist på stridigheter -- utan de foro ut, härjade för
egen räkning eller gästade Nordens konungar, i hvilkas tjenst deras
skarpa svärd och ej mindre skarpa tungor utöfvade ett ofta mäktigt
inflytande öfver Nordens öden. Isländarne kommo ej att söka en obemärkt
vrå eller en oansenlig tjenst bland fränderna på andra sidan hafvet. De
styrde sin väg till konungarnas boningar. Ofta gick ryktet dem i förväg
och de möttes af fränder och vänner utanför stadens port och trädde så
inför herrskarens ögon med rikt följe af hans egna mest ansedda män.
Dessa utfärder fortforo så länge Island var sjelfständigt. Men
de förlorade till sist rätt mycket af den krigiska charakteren.
Skaldekonsten öfvades flitigt på Island och den Isländska skalden
helsades och hedrades hvar han kom. Ej heller Sverige var af dessa
fredliga segervinnare förgätet. Gunlög Ormstunga kom år 1003 till Olof
Skötkonung och fann der före sig en annan Isländsk skald Thord. En annan
Isländsk sagas hjelte, Hallfred Vandrådeskald, gästade Olofs hof år 1000
och när skalden Hjalte kom med det farliga uppdraget att se sig före,
huru konung Olof var sinnad mot sin namne i Norge, träffade han i Sigtuna
landsmän, skalderna Gissur Svarte och Ottar Svarte.
2.
Land och folk.
Hurudant var då detta Island, som lockade sådana massor af menniskor
att lemna den torfva, som fäderna odlat, och den omgifning, vid
hvilken man från barnaåren varit van, eller det hem, man vunnit, efter
mången ansträngning, efter otaliga svärdshugg och blodsförluster, uti
vestern? Våra dagars menniskor fara att söka guldkorn i Californien och
Australien. Det var icke ädla metaller, som lockade till Island. Mest
liknande den Isländska utvandringen skall väl den vara, som plägar gå ut
till Norra Amerikas östra delar i den falska förhoppning, att man der
skall finna allt upptänkligt godt tillgängligt för enhvar, utan möda och
arbete. Men der äro åtminstone rika trakter, väl odlade eller tjenliga
till odling och på månget annat sätt egnade att bereda tillfälle till
mensklig verksamhet. Island erbjuder icke samma förmoner annat än i
ytterst ringa grad.
Icke lockades man dit af ett luftstreck, blidt som söderns, en evigt
blå himmel och herrligt solljus. Isländska nordkustens spetsar ligga
under polcirkeln och således icke så litet nordligare än Haparanda.
Dess sydkust ligger obetydligt längre ned åt söder än Umeå. Dess klimat
är hårdt, äfven om läget midt i hafvet något motverkar följderna af
läget så högt i norr. Vi skulle kanske kunna bättre förlika oss med
klimatet och dithörande omständigheter, ifall Island i andra hänseenden
varit ett af naturen rikt gynnadt land, om det t. ex. hade legat vid
en af de stora stråkvägar öfver hafvet, som samfärdseln mellan rikt
odlade länder måste taga, och om det derigenom hade varit möjligt för
Islands invånare att förtjena sitt uppehälle, som nutidens Greker, med
fraktfart för andra samt att från andra, närliggande håll skaffa sig
det nödvändiga, som det egna landet ej gaf dem. Men ön ligger fjerran
från alla stråkvägar afsides upp i hafvet mellan Amerika och Europa;
endast den äldsta befolkningens stora energi gjorde det möjligt att
underhålla förbindelserna med ytterverlden så täta som de voro. Afståndet
från Island till närmaste udde i Norge är 120 mil, till närmaste näs på
Skotlands kust ungefär hundra.
Likväl sades det, när ryktet om Ingolfs landtagning hann Norge och
sedan under bebyggelsens tid, att det var god landskost på Island. Och
detta synes betyda icke allenast, att der fans en stor yta, hvarest --
åtminstone under större delen af landnamstiden -- man fick jord för
allsintet; detta var icke alltid det förnämsta, ty mången af dem, som
foro dit ut, hade i hemmet vida egor, som i följe af tidigare odling icke
gjorde samma besvär, som å det ouppodlade Island. Det synes äfven i icke
ringa mon betyda, att jordförhållandena på Island voro goda eller ansågos
så vara. Detta visar blott, hur man var nöjd med litet, särskildt hvad
möjligheten till åkerbruk beträffar, men derjemte äfven att förhållandena
i Norden ej voro desamma som nu. Med bestämdhet vet man, att åtminstone
flerstädes i Sverge, stodo fält, som nu bära frodiga skördar, den tiden
under vatten och man måste då nöja sig med att uppodla de ofta steniga
och redan genom sitt läge otjenliga backsluttningarna, som nu äro
öfvergifna och ofta trädbevuxna, men på hvilka man dock än i dag ser,
hur tegarna legat och dikena gått.
Hvad arealen beträffar, kunde Island visserligen ega utrymme nog för
stora massor menniskor, ty ön är 1,870 geogr. qvadratmil stor, d. v. s.
något större än Götarike, mer än dubbelt så stor som det öfriga Danmark,