-
Notifications
You must be signed in to change notification settings - Fork 0
Ayedwara Osi
author: Lycan created_at: '2012-10-18T12:36:26Z' id: 'Ayedwara-Osi' links: category:
- Episka artiklar
- Hemliga sällskap
- Magikerfraktioner
- Söderns torn mention:
- Acharion
- Achguayaxerax
- Alasaïs Vilamur
- Antichton
- Bashagon Sor
- Dazhûrs rit
- Djahiriwâtea
- Dáner Fey
- Gerasiska
- Goron Telas
- Huhuemate
- Ikeya Szeto
- Iset Azarmisherah
- Jaden Anai
- Kabalaorden
- 'Kam-mar Zafir'
- Karu Vidándra
- Katharketor
- Kiva
- Magec
- Mahoanë
- Makea
- Mal Kamat
- Menehezeth
- Mindas
- Mittens torn
- Nordens torn
- Qaitu Haraka
- Rauthvaari
- Sarathikonfederationen
- Sashirna
- Sashirnas nycklar
- Sauraštra
- 'Sharin-Ya'
- Sällskapet
- Thelesso
- Tir na Yssan
- Vågentiteten
- Æthelindan
- Österns torn title: 'Ayedwara-Osi'
Söderns torn spårar sitt arv långt, långt bak i tiden. Under den senaste peripetin var en nation som kallades Sauraštra en av de viktigare bastionerna mot entropins krafter, som länge bjöd det växande mörkret på kraftfullt motstånd. Asmiderna, Sauraštras krigarkast, var framstående magiker, och skapade med sina nodnät, energiprismor och kristallbatterier försvarslinjer som inget kunde penetrera. Dessa konstruktioner baserades på omflyttande av Mundanas leylinjer och extensivt användande av magisk geometri. Själva kraften till nätverket kom från ett upplyst gudaväsen, Vågentiteten, som väglett asmiderna till prakt och storhet.
I takt med att barriären mellan världarna blev tunnare infekterades dock allt mer av Mundanas magiflöde av erebotropin, det eko av döda världar som resonerar genom Antichton och besmutsar allt det kommer i kontakt med. Kliffotiska energier tog sig även in i Sauraštras nodnätverk och fick dem att pulsera i sjukliga nyanser av bortomvärdsliga färger.
Asmiderna räknade till en början med att kunna rida ut stormen, när de till sin fasa märkte att vågentiteten börjat bli smittad av mörkrets förödande energier. De övervägde att koppla loss den från nodnätet, men visste att deras länder då skulle vara försvarslösa mot mörkret. Följdaktligen lät de vågentiteten vara ihopkopplad till nodnätet alldeles för länge, och mer destruktiv energi pulserade in i gudavarelsen för varje minut som passerade.
Snart hade asmidernas kraftnät fyllts av erebotropiska störningar, och från Söderns Torn, på nuvarande Luberos (då kallat Sashirna, Sauraštras ostligaste utpost), strömmade de korrumperande krafterna ut till de andra tornen, och därifrån vidare genom hela Mundana. Asmiderna insåg att deras magnum opus, deras stora verk som skulle skydda Mundana mot hotet från den döda tvillingvärlden, istället började kväva landet och besmutsa dess själva essens.
Omskakade i djupet av sina själar kallade asmidernas ledare till rådslag och accepterade till sist, inför det växande hotet, att deras länder inte skulle gå att rädda. Man fokuserade istället på att inte ta resten av Mundana med sig i fallet, och inledde en desperat plan för att reversera det erebotropiska flödet och rena Mundans magiströmmar.
Vid Söderns Torn, redan då en av de mäktigaste konvergenspunkterna för Mundanas magiströmmar, programmerade man om den största reläkristallen till att agera som en slags filter. Man knöt vågentiteten i den för att förse den med kraft, och kopplade om hela nodnätet till att kanalisera sina energier genom Söderns Torn. Detta lämnade Sauraštras magiska barriärer utan kraft, och asmidernas strålande hemland var snart översprunget av mörkrets makter. Asmiderna, plågsamt medvetna om att deras tid på Mundana snart skulle gått till ända, använde sina sista kraftreserver för att låta sitt hjärtland förtäras i enorm kataklysmisk urladdning som skakade Mundana i dess djupaste fundament. Med sig tog man flera legioner av viskande urskuggor och onda tvillingar (och det var även så draken [Huhuemate] blev så illa sargad).
Så tog Sauraštras saga slut. Men vågentiteten överlevde, och från Söderns Torn, Karu Vidándra, och resterna av nodnätet som fortfarande fanns på Sashirna, började Mundanas magiska balans att återställas. Så gick peripetin till ända, och Mundana överlevde, i någon form.
De som kom ihåg Sauraštra drabbades av stor sorg, för med dess undergång skulle många undersköna ting och mirakel för alltid vara utraderade från Mundanas yta. Man insåg dock viktens av asmiderna sista storverk, och en allians av överlevare färdades till Sashirna där man sammanstrålade med de sista asmiderna, och diskuterade Karu Vidándras och vågentitetens öde.
Man enades om att föra delar av Sashirna, de som huserade vågentitetens filterkristall, till en ficka i verkligheten. Ett slutet metaplan, otillgängligt för alla andra världar, men nodnätet fortfarande länkat till Mundanas magiflöde, för att fortsätta sitt reningsarbete.
Genom storslaget trolleri, kanske det sista av sitt slag, fördes så halva Sashirna bortom tid och rum, och skulle hädanefter vila ostört i millennier. Tre ankarpunkter, symmetriskt arrangerade omkring Söderns Torn (som stod kvar i Mundana) styrde länken mellan Sashirna och Luberos (som den halva som blev kvar i Mundana kallades). Nycklarna till ankarpunkterna delades ut till mäktiga sällskap och individer, och spreds ut över Mundana.
Som en sista detalj sådde man fröna till ett vaktande sällskap, baserat kring Söderns Torn, en kultur som skulle växa fram på Luberos och vaka genom tidsåldrarna. En del av asmiderna sällade sig till detta sällskap, medan andra färdades långt västerut, för att ansluta sig till Kiva, ett rike som samlade överlevare från södra Mundana i ett försök att återuppbygga något av forna tiders storhet och härlighet.
Vad som föregick på Luberos under Stora arkipelgens tidiga historia är det ingen som vet. Den äldsta information som finns tillgänglig är Lubandiska stentavlor som hjälpligt dechiffrerats av oritonska vetenskapsmän. Dessa beskriver hur Iset Azarmisherah, sedermera känd som Stentyrannen, hade varseblivit att Luberos vakade över fantastiska hemligheter, och åtrådde dessa, att kontrollera dem och forma dem, som han lade under sig allt annat. Trots alla Isets storslagna erövringar annorstädes skulle besattheten av Luberos aldrig lämna honom, och när inget annat återstod störtade han ön i evigt fördärv hellre än att ge upp den åt Kabalaorden.
Inom Sarathikonfederationen intrigerade Iset för ståthållarskapet över Luberos, men förvägrades detta av Achguayaxerax, en nesa som bidrog till Isets slutliga mord på denne och hela resten av konfederationens ledarskap. Sarathiherrarnas ståthållare över Luberos var vid denna tid Makea, en ung och svag gudinna, som vid Isets anstormning nu inte såg någon annan råd än att underkasta sig. Hon och asmiderna installerade därmed Iset Azarmisherah som furste av Söderns torn, och dess kraftströmmar skulle storligen understödja hans framtida gärningar i världen.
I många långa år låg nästan hela övärlden så under Isets välde, men hot mot hans storhet fanns både internt och externt; ett av de förra kom Makea och Magec att utgöra, sedan ebhroniterna börjat utmana Lubandu-riket. Iset kunde i längden inte hålla Luberos, och ön gled ur hans händer i ett uppror som Magec och Makea och deras bundsförvanter orkestrerat. Detta uppror söndrade Söderns torn, då Iset-lojalisterna och upprorsmakarna drevs till en konfrontation, och bataljerna som följde kan ytterligare ha förvärrat situationen med Vågentiteten.
Omsider landsteg Iset åter på Luberos med en väldig här, fylld av hämndlystnad. Asmiderna utplånades, Magec togs till fånga och försvann från historien, och Makea tog sin tillflykt till oceanen och blev ett med vågorna. Men annorstädes i Övärlden hade krigslyckan vänt för Stentyrannen, och den dagen kom då han tvangs ge upp Luberos. Det sägs i ebhronitiska krönikor att Iset Azarmisherah i sin vrede utslungade en mäktig förbannelse över ön innan han övergav den, mörk magi som nedgjorde den ebhronitiska armén till priset av att Luberos blev obeboeligt för evig tid.
Vad Iset hade gjort hade varit att väcka Vågentiteten. Genom sina drömmar och visioner givna av mäktiga astralfurstar från stellarernas fjärran riken hade han fått insikt i Luberos natur. Han hade förstått att Vågentiteten blivit galen av instängdheten och det konstanta bombardemanget av kliffotiska energier. Vågentitetens oneirotropiska galenskap sipprade således ut till Sashirnas tvillingvärld, och gjorde ön i princip obeboelig.
Även om Isets avsikter med sina handlingar varit att förhindra ebhroniterna från att lägga sina smutsiga lovar på Luberos fick det mer gynnsamma konsekvenser. Den galna gudens uppvaknande försäkrade att Luberos hemligheter förblev outforskade. Kvar på Luberos blev endast resterna av Ayedwara-Osi, Söderns Torn, som tjänat Iset genom alla dennes vedermödor, och var de enda som hade makten och kunskapen att någorlunda framgångsrikt överleva på Luberos, trots Vågentitetens inflytande (några av öns inhemska stammar tros också ha klarat sig, dock i ett kraftigt degenererat och korrumperat tillstånd).
Iset lämnade Luberos, tryggt förvissad om att ön låg utanför Ebhrons räckvidd. På annat håll utkämpades så de sista krigen mellan Iset och Phunguwe, och Iset dräptes slutligen. Luberos hade under tiden fallit i glömska och runt omkring dess hemsökta jungler rusade historien förbi. Civilisationer steg och föll, krig utkämpades, men Sashirna och Luberos, två tvillingar, lika fast ändå väsenskiljda, framhärdade i sin ensamhet. Vad som hände i Söderns torn under den här tiden finns det ingen information om.
Inte förrän i modern tid, med de fyra tornens allians, skulle det hända något som återaktualiserade sashirnasituationen. De fyra tornen enades av olika anledningar för att permanent förändra relationen mellan Mundana och dess närliggande existensplan genom Dazhûrs rit. När och hur Ayedwara-Osi fick kontakt med de andra tornens väktare är okänt och tämligen mystiskt, för att inte tala om hur de någonsin kunde fås att göra gemensam sak med sina ärkefiender i Österns torn.
Dazhûrs rit föranledde Luberos återinträde i den skrivna historien. Huhuemates, Æthelindans, Djahiriwâteas och Menehezeths drakväktare angrep tillsammans med Zûtha av Raukorrs tiraker Luberos för att förhindra ritens genomförande, och tillfogade Söderns torn allvarliga skador. Nordens torn och Österns torn kunde dock genomföra riten helt och fullt, och med hjälp av en femte, okänd kraft släppa löss dess effekter på Mundana.
Konsekvensen av Dazhûrs rit blev att barriären mellan Mundanas närmsta existensplan försvagades. Detta ledde till att vågentiteten kom i beröring med Mundanas och Antichtons magiströmmar igen. Sashirna kom därigenom även mycket nära Mundana, och Luberos började visa tecken på att "glida tillbaka" till sin forna existensform.
Så fattades beslutet, primärt genom [Katharketors] intriger, att återföra Sashirna till Mundana. Bashagon Sor ålades att besätta ledaren för det sabriska projektet Tir na Yssan, ett projekt som redan sökte uppdaga Luberos' hemligheter för det sabriska folkets gagn. Tir na Yssan blev på så vis Ayedwara-Osis primära verktyg för detta ändamål. Tir na Yssan angrep Kam-mar Zafir på Mal Kamat, men misslyckades med att få tag på Goron Telas' nyckel. Acharions nyckel hade Sällskapet tidigt tillskansat sig. Sharin-Yas nyckel stals av Jaden Anai på uppdrag av Katharketor.
"Samarbetet" med Tir na Yssan fungerade över förväntan och Söderns torns ledare lyckades återföra Vågentiteten till Mundana. Istället för att skänka makt till Ayedwara-Osi fick dock genomförandet fruktansvärda konsekvenser för organisationen. Ritualen kapades av Mindas, Rauthvaaris härold, och Ayedwara-Osi led ett svidande nederlag. I sviterna efter förlusten löstes organisationen upp, dess medlemmar hamnade istället under Rauthvaaris inflytande. Endast Qaitu Haraka lyckades bibehålla någon autonomi. Denne försmäktar idag i resterna av Karu Vidándra, ensam och bitter.