-
Notifications
You must be signed in to change notification settings - Fork 0
Sjöfart i Stora Arkipelagen
author: Ymir created_at: '2014-09-03T02:28:34Z' id: Sjöfart i Stora arkipelagen links: category:
- Bakgrundsinformation
- Sjöfart mention:
- Atakalaua
- Blå havet
- Bridad
- Chayya
- Chebeck
- Corinth Mundana
- Dada Banda
- Dakener
- Diemedeiska dynastin
- Diemeeiska dynastin
- Ebhron
- Edronitiska imperiets
- Forion
- Iset Azarmisherah
- Jahazi
- Jiddiri
- Kabella
- Katamaran
- Kijahazi
- Kiva
- Luberos
- Mako Gaguggo
- Marinuniversitetet
- Menela
- Nadundan
- Nammadi
- 'Ok''oaru'
- Phunguwe
- 'Sho Boka Sham-Ukin'
- Sjöfarardynastin
- Slagval
- Talavan
- Tarasharkriget
- Tessus Sjökonungen
- Tumar
- Tumega
- taupernas title: Sjöfart i Stora arkipelagen
Stora arkipelagens grunda och lugna vatten har alltid gjort det relativt lätt att resa mellan öarna även med väldigt primitiva båtar. Hur människor och andra folk däremot en gång koloniserade Arkipelagen, över öppet hav, är förlorat i historiens dimmor. Forion tros inte ha haft några oceangående fartyg vid tiden för phunguwes invasion av Övärlden, utan bara enklare kustseglande båtar och pråmar. Vid Marinuniversitetet på Tumar tror man att phunguwe använde en typ av stora katamaraner liknande de Ok'oaru håller sig med än idag, och möjligtvis nådde Arkipelagen genom att på vägen stanna på någon ögrupp i Stormarnas hav.
Det antika Ebhron hade bättre skepp än Forion, och via civilisationen på Luberos lärde man sig tidigt sjövägen till Arkipelagen. Det är möjligt att man kände till Arkipelagen redan i den äldsta forntid, men då tidpunkten och omständigheterna för daknernas och taupernas migration till Ebhron är så oklara, tycks ingen riktigt veta hur långt tillbaka i tiden som ebhronitiska fartyg kan ha färdats i Arkipelagens vatten.
För Corinth Mundanas länder i norr var Arkipelagen emellertid relativt okänd fram tills de mûhadinska upptäcktsresorna under Sjöfarardynastin för tusen år sedan, även om det bör påpekas att enstaka urgamla coloniska krönikor antyder att upptäckaren Tessus Sjökonungen kan ha besökt Arkipelagen redan flera tusen år tidigare, på 3500-talet arkipelagisk tid. Antikens lärde i Corinth Mundana kände definitivt till att det fanns en stor, människobefolkad ögrupp mitt i Stormarnas hav; de visste bara väldigt lite om den, och i de allra äldsta källorna överskuggas Arkipelagens rykte ständigt av egendomliga referenser till något som måste vara det nu sjunkna Kiva.
Arkipelagens lugna vatten kombinerat med de bristfälliga kontakterna med norra Mundana, där de främsta innovationerna inom sjöfart gjordes, gjorde länge den arkipelagiska sjöfartstekniken något eftersatt. De stora influenserna kom från ebhroniterna, och senare Mûhad. Under krigen mot Iset Azarmisherah för fem tusen år sedan tycks ebhroniterna ofta ha använt magi för att lugna vindar och vågor under sina resor över öppet hav, och ännu under Tarasharkriget flera millennier senare bestod de ebhronitiska flottorna primärt av galärer och kustjakter, även om man hade börjat utveckla föregångarna till det som senare skulle bli nutidens stora, sjövärdiga rundskepp. Tarasharkriget utgör ett särskilt kapitel i sjöfartens historia i Mundana, då det såg flottstrider och marina sammandrabbningar av nivåer som bara kunde mäta sig med det Edronitiska imperiets allra största sjöslag i fjärran västern. Skillnaden var, att Edrons flotta totalt dominerade Blå havet, medan tarasharernas strider mot Arkipelagen rasade i åttio år utan att någon lyckades slå ut den andra. Tarasharerna eftersträvade att dominera haven, men Arkipelagens rika tillgångar på ädelträ gjorde att varven i Menela och Chayya kunde konstruera nya fartyg i minst samma takt som ebhroniterna sänkte dem, och resultatet blev ett extremt utdraget krig där oräkneliga mer eller mindre udda marinteknologiska innovationer gjordes.
I och med Tarasharkriget hade en episod i Arkipelagens historia inletts där krig ofta avgjordes på öppet hav, snarare än genom massiva landstigningar från långskepp och småbåtar, och då hotet från ebhroniterna slutligen avvärjts och farlederna säkrats uppstod ett intresse hos arkipelagborna att konstruera större, bättre och snabbare skepp. Många tidiga experiment föll inte väl ut, men de ebhronitiska rundskeppen hade kommit för att stanna, och under de 2500 år som gått sedan tarasharkrigen har mötet med mûhadiner och tiraker resulterat i mer och mer effektiva fartyg, men från de stora galärernas och rundskeppens era under tarasharkriget började man istället bygga smått igen, då Arkipelagens stater var små och splittrade och skeppslasterna likaså. Detta är en filosofi som hållit sig kvar tills idag, och endast varven i Menela och möjligtvis Talavan har idag någon kompetens att bygga stora, tunga fartyg. På samma vis har man alltid föredragit latinriggade skepp, som kryssar bra i Arkipelagens omväxlande strömmar och vindar.
Dessa designer funkar utmärkt för Arkipelagens interna handel och krigföring, men i mötet med cirefalierna och sabrierna och deras stora, tunga fullriggare, har de arkipelagiska skeppen visat sig undermåliga, både i jaktsituationer och strid. Hoppfulla arkipelagiska strateger klamrar sig fast vid en idé att tunga, arkaiska galärer av den typ Diemedéerna använder hade kunnat krossa sabrier, karacker och gallozer om de bara kunde möta dem under fördelaktiga omständigheter, men problemet med denna filosofi är just det - hur får man sådana omständigheter till stånd? Den arkipelagiska planen för att möta sabriska och faliska flottor i strid förutsätter således att man lyckas lura deras fartyg i en fälla, och det torde säga sig självt att det är en bristfällig strategi. Andra strateger, däribland Dada Banda, har förespråkat ett återinförande av arkaiska skeppsdesigner som tumegan och jidirrin, men man kan argumentera för att dessa har samma problem som galärerna. Den återstående taktik som står till buds för arkipelagiska sjöherrar är den beprövade tirakiska 'hajsvärmen', där man helt enkelt övermannar de stora örlogsskeppen med mängder av små, snabba fartyg. Detta är som sagt en beprövad taktik, men Mako Gaguggo med flera vid Marinuniversitetet menar att den för bästa effektivitet förutsätter en tirakisk psykologi, där båtbesättningarna är helt befriade från dödsrädsla, eftersom klättringen från den lilla båten till det stora örlogsfartygets däck i inledningsskedet av bordningen är otroligt dödlig. Till syvende och sist har dock ingen stor konflikt med sabrierna eller cirefalierna ännu brutit ut, och det återstår därför att se hur alla dessa tankar skulle fungera i praktiken.
Arkipelagisk sjöfart domineras av fyra inhemska fartygstyper: Allra vanligast är jahazin och kijahazin; dessa är essentiellt två olika storlekar på en typ av latinriggad, rundbottnad och plattgattad båt med framåtlutande master. Ursprungligen tros deras utformning influerad av små forianska rundskepp samt mûhadinernas lanackor. Jahazin och kijahazin är fina seglare i lätta vindar, men har dålig höjdtagningsförmåga, och används därför primärt längst kuster eller på korta seglatser mellan öar. Mer sjövärdig är nadunan, en lokal variant av den tremastade tirakiska bridaden, som utmärks bland annat av sitt mesangaffelsegel; en helt ny företeelse i Arkipelagen. Sist men inte minst finns chebecken, en liten, låg galär med två eller tre latinsegel som påminner mycket om tirakernas kaga, och sedan sekler tillbaka är den dominanta skeppstypen i arkipelagiska örlogsflottor. Chebecker fungerar både som handelsfartyg och lyxjakter, men är kanske mer kända som piratskepp och grundstommen i Sho Boka Sham-Ukins mäktiga flotta. Större galärer är numera ovanliga i Arkipelagens vatten, men förekommer i örlogsflottorna hos Diemedéerna och Nammadi, och lokala tirakfraktioner håller sig med ett par.
Den mer kosmopolitiska Fraktionens handelsflotta innehåller många kaggar, en skeppstyp från Corinth Mundana som är relativt ny i Arkipelagen. Cirefaliernas caraveller är högt eftertraktade fartyg på grund av sin snabbhet och sjövärdighet, men mycket dyra och ägs hittils bara av ett fåtal handelshus. Varven i Menela har med viss framgång försökt framställa en inhemsk, latinriggad variant som kallas kabella; skepp av denna typ används ibland som depeschfartyg i örlogsflottorna, och har vid tillfälle klarat seglatser ända till Takalorr.
Grundstommen i handelsflottan är medelstora, enmastade rundskepp, i en brokig blandning av forianska och ebhronitiska influenser. Enstaka större handelshus håller sig även med stora, två- eller tremastade varianter av dessa skepp, primärt för att frakta boskap, manskap eller stora, värdefulla laster.
Ytterligare en anmärkningsvärd båttyp är Ok'oarus katamaraner, som kan te sig primitiva men har utmärkta seglingsegenskaper och en imponerande förmåga att klara öppet hav. Ok'oaru seglar ibland västerut över oceanen ända till Atakalaua med dessa relativt små båtar; en tämligen spektakulär bedrift.
Genom historien har arkipelagens härskare experimenterat med en stor mängd olika skeppstyper. Nämnvärd är bland annat är den lohemiska tumegan, ett krigsfartyg i två däck, helt täckt av slagvalshud, med årportar på nedre däck och skottgluggar på övre. Tumegan var länge fruktad i arkipelagen och sågs som i princip obesegerlig, tills ebhroniterna med betydligt modernare krigsfartyg sänkte 30 av kanske 35 existerande tumegor under korsarkrigen.
En annan udda skeppstyp som förekom under Tarasharkriget men som nästan helt föll ur bruk efteråt var den så kallade jiddirin, ett skovelhjulsdrivet fartyg. Jiddirin använde istället för åror en tämligen komplicerat apperatur där roddarna satt och trampade på pedaler, som i sin tur överförde energi till två stora skovelhjul. Detta resulterade i ett snabbt skepp med tämligen unika egenskaper. Enligt vissa krönikor ska jiddirin ha varit ett tämligen effektivt krigsfartyg, snabbt och manövrerbart och på många sätt överlägsna galären, speciellt på grundare vatten. De få jiddiri som fortfarande finns i arkipelagen används dock inte till militära ändamål, och ingen är särskilt motiverad att ändra på detta.