-
Notifications
You must be signed in to change notification settings - Fork 0
Sjunde thalaskiska kriget
author: Ymir created_at: '2014-01-15T20:01:30Z' id: Sjunde thalaskiska kriget links: category:
- Militära konflikter
- 'Rhung-Alari' mention:
- Aladene
- Aliana
- 'An-Thalamur'
- Andra flottan
- Ard righ
- Belägringen av Calnia
- Brelsest
- Caer Kimon
- Caer Negaidh
- Calnia
- Cirefalierna
- Colonan
- Conjungiterna
- Consaber
- Constantin XIV
- Cretén
- Davor Khavos
- Dibukkult
- Dubaral
- Dunbaton
- Dunreith
- Ebréan
- Erefan Daversin
- Felosi
- Fiorina
- Firina
- Flygdragonerna
- Första flottan
- Grikentulw
- Hesne
- 'Im-Berefel Ra''drach Do Kampa'
- Inalea Elisari
- Inalea thal Astran
- Intouk
- 'Kholon-renk-Ghor-Drezin'
- Khrun klan Drezin hus Vartakh
- Kidar av Sinistra
- Kymnenos Cleon thal Victaron
- Lastrisagira
- Legio Colonan
- Ludich Targaton
- Margon Ulthari
- Morollan Elisari
- Nagor Cretén
- Nensema
- Olanden
- Omeyocantli
- Pereine
- Rafali
- Rakhori
- Regentförsamlingen
- Reubin Xirhamir Jesbin
- 'Rhiannon síol Leath-Shúile'
- 'Rhung-Alari'
- Rien Wildaran
- Rimon
- Rinyaskogen
- Salston Tor
- Sanguis thal Qatada
- Sankt Faulks Riddarorden
- Seredan
- Shangi thal Dubaral
- Sinistra
- Slaget om Balonskogen
- Slaget om Celeniskogen
- Slaget om Danasundet
- Slaget om Sara
- Slaget om Tvillingtornen
- Slaget om Yanginor
- Slaget vid Dunreigh
- Stora Arkipelagen
- Takhim Radomir Khala
- Takhim Zelon
- Thakalatribunalerna
- Thalamur
- Thoyagon
- Tokon
- Uriens
- Urma Bréann
- Varglyan
- Vholsaka
- Vitala Rommer
- Vrakthara
- Yanginor
- Zaral Zargon
- Åskhorden title: Sjunde thalaskiska kriget
Det sjunde thalaskiska kriget, även känt som Sjätte förmörkelsekriget och för eftervärlden som det Sista coloniska kriget, var en väldig och extremt destruktiv konflikt i Rhung-Alari, med start i Thalamurs invasion av Colonan i december 2973 e.D. Efter denna invasion gick kriget i stå, och för en tid verkade det ta slut där, men två år senare inledde Thalamur en massiv invasion av Consaber, med inledningsvis spektakulär framgång. Detta blev början på ett decennium av krig och katastrofer, som för alltid skulle förändra Rhung-Alaris historia.
I december gör halaskiska härar under Takhim Zelon och Davor Khavos en blixtoffensiv in i Colonan och ockuperar allt land fram till gränsfloden mot Consaber, där kriget snart når ett stillestånd efter en sabrisk motattack ledd av Margon Ulthari. Många väntar sig ett motangrepp från Colonans administrat i Kholon-renk-Ghor-Drezin, men fästet ligger kusligt tyst och stilla, belägrat av en alltför liten thalaskisk armé. Omsider börjar rykten gå att magikrat Reubin Xirhamir Jesbin genomfört någon kuslig ritual som slagit ut eller allvarligt sargat dvärgfästet inifrån, och det sägs också att Rakhori förgiftat fästets grundvatten med Vholsaka-mineralen. Sanningen låter vänta på sig.
Norra Colonan har blivit en plantskola för oroligheter, där lokala rebellstyrkor bjuder hårt motstånd mot thalaskerna. Magikrat Jesbin går in för att krossa dessa med hänsynslös brutalitet, men en stor rebellgrupp har ansamlats utom hans räckhåll i ruinstaden Yanginor högt uppe i Kholonbergen, ledda av Rhiannon síol Leath-Shúile, änkan till Tokons mördade Ard righ. Det framkommer med tiden att Colonans admnistrat, Khrun klan Drezin hus Vartakh har sällat sig till dessa rebeller med en mindre skara av följeslagare, och att något fruktansvärt således måste ha drabbat dvärgarna i Kholon-renk-Ghor-Drezin. Under året mördas magikrat Sanguis thal Qatada under ett besök i Colonan; det blir aldrig helt klart om rebellerna låg bakom, men det tycks troligt då den skyldiga sägs vara en halvdemon i maskopi med Rhiannon och hennes chefsstrateg, Kymnenos Cleon thal Victaron.
Den sabriska flottan har vunnit flera mindre sjöslag, och sabriska räder har blivit en nagel i ögat på Thalamur, vars krigsmaskineri emellertid inte rubbats nämnvärt. Pereine har blivit förstärkt av sabriska legoknektar och korsriddare, och ingen thalaskisk invasion av området tycks förestående. Istället sker på hösten en massiv invasion av norra Urma Bréann, ledd av Davor Khavos, och magikraterna Jesbin och Shangi thal Dubaral. Thalamur har ägnat mer än ett år åt förberedelser och rekognosering, och använder skickligt terrängen för att undvika avgörande fältslag där Consabers kavalleri kunnat få överhanden. Sent på året vinner Thalamur en avgörande seger utanför Salston Tor, som stormas av överväldigande truppstyrkor. Baronessan Rafali avrättas brutalt av thalaskerna.
Cirefaliska kapare har under tiden börjat härja Consabers kust och havsförbindelser, anställda av thalaskerna.
Rhiannons rebellarmé har nått spektakulära framgångar, och med hjälp av draken Omeyocantli vunnit ett fältslag som lämnat thalaskernas linjer i norr vidöppna. Stärkta av denna seger tågar rebellerna söderut i syfte att korsa Rinyaskogen och hjälpa sabrierna att hejda den thalaskiska offensiven mot Uriens.
Efter att ha plundrat Salston Tor på allt av värde lämnar thalaskerna en mindre garnison i staden, och delar sedan upp sin väldiga armé i två; huvudstyrkan rör sig söderut mot Firina och Uriens medan tre vraktharer under Takhim Zelon tågar österut för att ta itu med Seredan. Denna här går sedermera ned sig i ett segt ställningskrig mot Seredans försvarare, som hjälpta av miliser från Tokon dragit sig tillbaka till ensliga borgar i bergen och skogarna och nöter ned thalaskerna genom strategiska räder.
Huvudarmén, ledd av Takhim Radomir Khala har mer framgång; Firina underkuvas nästan omedelbart med hjälp av Thakalatribunalernas magi och en falisk flotta under Zaral Zargon, varefter bara borgen Caer Kimon är i vägen för en forcerad marsch mot Uriens. Magikraterna låter framgångsrikt storma borgen med överväldigande kraft, och deras armé kan tåga vidare innan snön blivit alltför djup. Greven av Uriens, Nagor Cretén, har i Cretén samlat en stor armé för att genskjuta thalaskerna innan de når fram, men tilltagande snöoväder får honom att ångra sig, och avvakta. Markisen av Uriens, Rien Wildaran, är övertygad om att Uriens och Cretén tillsammans kan hålla stånd, så som de alltid gjort, och när thalaskerna inleder belägringen av hans stad är han full av tillförsikt, övertygad om att hjälp kommer att anlända till våren.
Nagor Creténs armé härjas av sjukdomar, extrem kyla, och mystiska lönnmord och epidemier av vansinne; alla tror att thalaskisk magi är inblandad. Man skickar efter ett stort antal magiker från Legio Colonan, men när dessa väl anländer och kan kontra mycket av Thakalatribunalernas förbannelser är Creténs armé försvagad och moralen mycket dålig. När generalerna i februari får höra att en stor thalaskisk styrka avdelats från Uriens och tågar söderut väljer de att förflytta sig norrut, och angripa thalaskerna om de försöker korsa Uria-floden. Snöfallen har lättat och Flygdragonernas luftspaning gör stor nytta för de sabriska fältherrarna, men Davor Khavos, som leder den thalaskiska hären, blir likfullt snart varse den sabriska truppförflyttningen, och istället för att försöka korsa Uria leder han sin armé österut längst floden, i syfte att korsa den långt uppströms där man kan vada över.
Consabers fältherrar står nu inför ett strategiskt vägval; ska de försöka häva belägringen av Uriens, eller jaga efter Davor Khavos? Nagor Cretén är övertygad om att Cretén och borgen Dunbaton kan binda upp Khavos armé, och att den frusna och sargade sabriska hären borde anfalla thalaskerna vid Uriens, som antagligen också är åtgångna av vintern. Om man lyckades med detta hade man sedan kunnat omringa Khavos och avvakta förstärkningar från södern. Men kungen, Constantin XIV, är övertygad om Uriens styrka och vill inte tillåta thalaskerna att korsa Uriafloden. Kungens ståndpunkt får stöd av många, och Nagor Cretén ger med sig, vilket måhända är hans karriärs största misstag. Hans sabriska här, med tusentals riddare och knektar, vänder österut efter Davor Khavos fem vraktharer, i en lång katt och råtta-lek kännetecknad av hårt väder, enorma vedermödor och komplicerade kavalleriräder från båda sidor. Denna period kommer bli flitigt studerad av strateger i senare eror, då den allmänt anses vara en kamp mellan titaner, mellan de åldrade fältherrarna Nagor Creténs och Davor Khavos strategiska genier på höjden av deras erfarenhet. Men Khavos går segrande ur den, när han strax efter snösmältningen lyckas tvinga sabrierna till fältslag under ett ihållande regn som berövar dem deras talrika och fruktade långbågar. Slaget vid Dunreigh är ett förkrossande nederlag för sabrierna, trots att de utmattade thalaskiska soldaterna misslyckas med att förfölja och nedgöra hela deras här, och resten av mars månad blir en kaotisk plundring av landsbygden och jakt på spridda grupper av sabriska krigare, medan Dunbaton belägras. I övertygelse om att Consaber inte kommer kunna uppbåda en ny armé inom några månder tar Khavos tillfället i akt, och skickar ett regemente förbi Creténs mäktiga försvarsverk, i syfte att erövra borgen Rimon på vägen söderut och därigenom skära av Creténs viktigaste försörjningslinjer.
Trots två stora nederlag har Consaber dock inte helt förlorat intiativet; de thalaskiska styrkor är utspridda, våren har kommit med varmare väder, och runt Aliana har konungen själv börjat uppbåda en stor här i avsikt att undsätta Uriens. Men sedan följer fler distraktioner och bakslag; Rhiannons rebellarmé försvinner spårlöst i Rinyaskogen, och plötsligt faller Uriens, som troddes kapabelt att hålla stånd i många månader till. Exakt vad som hände blir inte klarlagt, men thalaskerna verkar ha lyckats underminera murarna och infiltrera staden med agenter som sprider ut sjukdomar och propaganda, och sent i mars faller staden för en stormning. Erövringens efterspel blir avsevärt mindre blodigt än den brutala plundringen av Salston Tor, för vilken magikrat Jesbin ofta fått skulden; vid Uriens lägger Shangi thal Dubaral band på armén, väl medveten om att staden är en viktig resurs som måste utnyttjas, och även om ett antal dissidenter pålspetsas på murarna blir inte ens Daakkyrkorna plundrade. Likfullt är Uriens fall ett fruktansvärt slag mot den sabriska moralen, och den thalaskiska armén är snart redo att marschera vidare söderut, där grevskapets landsbygd plundras grundligt och Rakhori och Jesbin går hårt fram för att statuera exempel. Cretén är nu inringat, och neutraliserat som hot.
Som om det inte vore nog med bakslag för sabrierna inkommer i april rapporter att Thalamurs flotta seglar, stödd av Zaral Zargons skepp, mot Danbréann. Consabers åldrade sjöherre Ludich Targaton samlat snabbt Första flottan att stoppa den thalaskiska invasionen, men de thalaskiska skeppen medför självaste Im-Berefel Ra'drach Do Kampa, den kanske mäktigaste magikern i Rhung-Alari, och med hans magi, elementarer och ferfaker tvingar man, trots stora förluster, den sabriska flottan till reträtt i Slaget om Danasundet. Thalaskiska truppstyrkor landsätts i Nensema, där Im-Berefel omedelbart påbörjar skapandet av en portal till Thalamurs fastland, genom vilken enorma truppstyrkor ska föras över havet till Danbréann. Consaber befinner sig nu i dödlig fara, och kämpar desperat men framgångsrikt för att återta Nensema. Im-Berefel och hans flotta tvingas återvända till An-Thalamur, jagade av Consabers Andra flotta, och trots att strategin, om den lyckats, hade kunnat avgöra kriget för Thalamur blir hela affären extremt kontroversiell i magikratin. Det visar sig att Im-Berefel inte hade konsulterat tillräckligt många av de andra magikraterna innan han förslösade en stor del av landets flottkapacitet på projektet, och många ifrågasätter även genomförbarheten i att öppna själva portalen, och hur mycket trupper som egentligen var redo att storma in genom den; det viskas att allt var en skenmanöver för att Im-Berefel i själva verket skulle kunna infiltrer Danbréann med horder av agenter, och lägga beslag på en Conjungit. Vad sanningen än var så har räden, åtminstone vad det verkar, varit ett bakslag för Thalamur, som förlorar flera av sina största fartyg och blir fundamentalt oförmöget att hota Consaber på havet, och därmed erövra Danbréann. Men Zaral Zargons flotta är fortfarande slagkraftig, och han är en oroande joker i leken vars agenda ingen vid det här stadiet riktigt tycks ha någon insikt i.
Consabers Andra flotta under amiral Morollan Elisari har till sist framgångsrikt etablerat en flottblockad runt ön Dubaral, där An-Thalamur ligger. Blockaden leder till varubrist och viss orolighet i Thalamurs huvudstad, men tack vare nattliga smuggeloperationer och portaler till det närbelägna fastlandet blir blockaden på det hela taget verkningslös.
I juni lider Thalamurs nordliga styrkor en påtaglig förlust i Slaget om Balonskogen, och den otursförföljde Takhim Zelons överlevande trupper tvingas dra sig tillbaka till sina befästningar i Ebréan och Salston Tor. Margon Ulthari och Sankt Faulksriddarna har för stunden fritt spelrum i Nantien och Seredan, vilket skadar Thalamurs redan ansträngda försörjningslinjer. Läget i det ockuperade Colonan blir samtidigt allt oroligare, trots att Rhiannons rebeller tycks ha gått upp i rök.
I söder faller Rimon med flera befästningsverk runt Cretén, och thalaskerna tågar söderut uppdelade i två stora arméer; målet är att erövra Grikentulw och ringa in den sabriska kungliga hären i Aliana, men thalaskerna tvingas sprida ut sig för att plundra och sabriernas härstyrkor växer, samtidigt som Nagor Cretén samlat ihop resterna av sin armé nära Calnia. Sommaren blir ett gytter av strategiska manövrar och skärsmytslingar. Den enda särskilt avgörande striden är Slaget om Celeniskogen, där Thalamur förlorar många ferfaker, vilket ger Consabers drakryttare mer spelrum. Då krigslyckan hotar att vända men sabrierna för tillfället är på defensiven väljer de thalaskiska generalerna att avdela två bataljoner norrut igen för att stärka styrkorna vid Uriens och Cretén och hjälpa Takhim Zelon att driva tillbaka Margon Ulthari.
På hösten vänder krigslyckan för sabrierna i norr, då thalaskiska förstärkningar strömmat till från norr och söder, inkluderat otäckt förvridna, närmast övermänskliga chocksoldater som magikrat Jesbin och hans tribunal tycks ha frambringat med esoterisk alkemi och oheliga riter. Jesbin tar personligen kommandot i Nantien, och Margon Ultharis trupper drivs på flykt till en serie svårtillgängliga borgar i Balonskogen och Kholonbergen, varav den främsta är den så kallade Varglyan. Tokon har ännu inte lyckats fullborda uppbådandet av sina klaner, och Jesbin planerar en offensiv för att ta itu med de ettriga Sankt Faulksriddarnas fäste utanför Dunreith, men oroande nyheter från fjärran östern får honom att avvakta, och istället fortifiera positionerna i Nantien.
I söder tågar thalaskerna slutligen mot Aliana, men Consabers kungliga här undviker strid och drar sig tillbaka till Brelsest, hela tiden förstärkt av inkommande manskap från Danbréann och rentav Stora Arkipelagen. I ett mindre sjöslag mot Zaral Zargons kapare såras Consabers storamiral Ludich, och måste evakueras till Calnia. Det verkar nu allt mer som att inte bara thalaskerna utan även cirefalierna använder sig av någon sorts mörk magi för att jämna ut oddsen i skeppsstriderna, och berättelserna om det från början ganska obetydliga Slaget om Tvillingtornen blir snart omsusade av legender och slaget uppförstorat till en episk batalj värdig den åldrade amiral Ludichs sista strid. Snart höjs många röster för att man borde återkalla Morollan Elisari från Thala-havet och skicka ut båda flottorna för att en gång för alla jaga ned och tillintetgöra Zaral Zargon och hans skepp. Dessa röster får än mer gehör efter att Zargons skepp, med hjälp av lejda tirakiska kapare, bistått thalaskerna i ett massivt angrepp på Aliana. Shangi thal Dubaral och arméchefen Takhim Khala vill befästa sina positioner innan vintern, och bedömer att ett tillräckligt överväldigande angrepp borde få Aliana att falla. Men sabriske kungen har stationerat några av sina bästa trupper i staden, som försvaras med oväntad frenesi, och det thalaskiska angreppet måste avbrytas innan förlusterna blir för stora, och innan den kungliga hären faller en i ryggen. Den oväntade motgången blir ett svårt slag för de thalaskiska soldaternas moral, trots att Zaral Zargon på något vis lyckas erövra Sinistra, Alianas slott beläget på en stadsbebyggd, välförsvarad ö ute i hamnen. Sinistras lilla hamn blir en perfekt övervintringsplats för Zargon och hans flotta, och under vintern ryktas om otroliga skändligheter begångna mot slottets invånare; greve Kidar av Sinistra själv sägs försmäkta i en oubliette, djupt ner i källarhålornas mörker. I staden råder sedan ett spänt lugn, då alla vet att fienden finns precis utom räckhåll i slottet på andra sidan hamnbassängen. Men vintern blir hård, och trots att den thalaskiska armén begett sig hädan uppstår snart oroligheter, då staden är proppfull av soldater utan tillräckligt med mat, förlustelser och värme.
Efter det misslyckade angreppet mot Aliana tar thalaskerna det oväntade beslutet att inte belägra staden; kanske räknar de med att cirefaliernas och de tirakiska kaparnas närvaro ska vara tillräckligt hotfull för att hålla staden i schack? Istället övertygar Davor Khavos de andra generalerna om en strategi som egentligen går ut på att uppfylla hans livs dröm; han tänker avleda en mindre men fortfarande respektingivande härstyrka, och sätta press på sabrierna genom att tåga mot Calnia, juvelen i Consabers krona. På så vis hoppas han kunna tvinga Nagor Cretén och kung Constantin till ett avgörande fältslag, där hans styrkor fort kan bli förstärkta av den thalaskiska arméns huvudstyrka och en gång för alla avgöra kriget. Planen är god, men går inte helt som han tänkt sig; Thalamurs huvudstyrka och kungens här försöker utmanövrera varandra, och Khavos tio regementen står ensamma mot Nagor Creténs här i Slaget om Sara. Både terrängen och vädret är till sabriernas fördel, och thalaskernas vänsterflank bryter samman totalt mot deras tunga kavalleri; meningarna går i sär om vad som sedan vände striden. Somliga menar att de vandöda horder thalaskiska nekromantiker ägnat hela sommaren åt att skapa av bondebefolkningens lik blev en orädd köttsköld som bromsade den sabriska anstormningen, andra att samma vandöda skrämde slag på det sabriska milisinfanteriet och fick deras linjer att kollapsa. Ytterligare andra menar att varken magiker eller vandöda spelade någon avgörande roll, utan att det lätta thalaskiska kavalleriet lyckades omringa Consabers bågskyttar och skingra dem, och sedan orsaka tillräcklig oordning i sabriernas spjutvägg för att det thalaskiska tunga infanteriet skulle göra fruktansvärd skada i sin anstormning. Vad som än hände fann sig det sabriska kavalleriet utmanövrerat, med fotfolket i flykt, och slaget förlorat. De sabriska tempelriddarna försökte retirera till Calnia så att man kunde återuppta striden bakom huvudstadens murar, men denna reträttväg var redan avskuren och man tvingades istället följa det flyende fotfolket söderut mot Aladene. Vägen till Calnia låg öppen för Davor Khavos, som avdelade mindre trupper att belägra borgarna i Sana och Hesne, och sent i oktober inleddes Belägringen av Calnia.
I norra Colonan, den 12:e oktober, lyckas en Dibukkult under den ökända landsplågan Vitala Rommer med list erövra slottet Thoyagon från Thalamurs armé. För Thalamur oroande rapporter gör gällande att olika typer av nekrokulter vuxit upp som svampar ur jorden i Colonan, och att landsbygden är full av arga bönder och besinningslösa, anti-thalaskiska agitatorer. Rakhoris nya samordnare, Lastrisagira, förkunnar att man kommer öka närvaron i Colonan för att kväsa problemet i sin linda, och att det inte finns något att oroa sig för.
De sabriska och thalaskiska huvudstyrkorna fortsätter att jaga varandra runt grevskapen Alni och Cretén, medan Nagor Creténs splittrade, sargade styrka försöker slicka sina sår. Situationen är mörk; kungens här från Danbréann är stor nu, men vintern är i hastigt antågande och om man försöker tåga till Calnias undsättning har man inget val, utan måste möta lejonparten av den thalaskiska hären i fält. Snart faller den första snön, och en sällsynt hård vinter tar sin början.
Under midvintern börjar det ryktas om fruktansvärda snöstormar i Rinyaskogen, de värsta i mannaminne, och det ihållande hårda vädret tvingar samtliga arméer att gräva ned sig och vänta ut vintern. Den enda som gör någon konkret nytta är Davor Khavos här, som slagit en järnring runt Calnia och genom sin blotta närvaro där sätter hård press på staden, som endast skyddas av stadsvakten, mindre förstärkningar från Danbréann, och opålitliga legokompanier. Något direkt angrepp mot Calnias murar kan inte komma på fråga innan våren och förstärkningar, och staden går knappast att svälta ut så länge havet kontrolleras av sabrierna, men thalaskerna gör under tiden sitt bästa för att med alla medel underminera moralen i staden. Drottning Fiorina och de viktigaste sabriska ämbetsmännen evakueras för säkerhets skull till Caer Negaidh, men greven av Calnia, Ludich Targaton, har återhämtat sig från sina skador och leder försvaret ihop med primod Erefan Daversin, lady Inalea Elisari och de av Regentförsamlingen som vågat stanna. Samtidigt drar mörka orosmoln ihop sig vid horisonten; det ryktas om ökande religiös fanatism och obskurantism i Consaber, den mystiska blodröda stjärnan på himlen, som nästan alla anser vara ett dåligt omen, växer sig allt större, och bland thalaskerna ryktas om sönderslitande interna konflikter inom Rakhori. En blodtörstig drake sägs härja i Olanden och Felosi, och en morgon på senvintern börjar det regna aska i Calnia. Inom Daakkyrkan säger somliga att de sista dagarna nu inletts, men thalaskerna är mer bekymrade över de mycket konkreta rapporterna om en gigantisk raunländsk här, den mytomspunna Åskhorden, som trängt in i norra Tokon, antagligen i syfte att plundra och härja allt i sin väg. Bland sabrierna är en ljuspunkt ryktet att Rhiannons rebellarmé mystiskt dykt upp igen i Intouk, men kommer de kunna göra någon skillnad i det tilltagande kaoset?