Härjarna
author: Ymir created_at: '2014-01-23T05:38:15Z' id: Härjarna links: category:
- Krigarsällskap
- Plågor
- Slödder
- Västerländsk krigföring mention:
- Andra mûhadinska invasionen
- Ansarer
- Granascherna
- Jehob Uzheddin
- 'Kafer-uznarh'
- Mûhadinska krigarordnar
- Otraniens vargar title: Härjarna
Härjarna (Uznarh-edhra på mûhadinska) är ett irreguljärt specialförband i Mûhad som instiftades av Jehob Uzheddin, en byråkrat under den Andra mûhadinska invasionen av Jargien som var särskilt notorisk för sin sadistiska uppfinningsrikedom. Förbandet formades av frivilliga (eller nedbrutna) krigsfångar samt slavar i utbyte mot deras frihet; senare, efter kriget, kom man även att rekrytera vanärade tarkhaner och ansarer samt straffångar som ansågs för användbara för att avrättas. Lämpligt härjarmaterial måste vara härdade, tåliga och stridsdugliga män som har det här speciella magstarka sinnelaget som låter en bränna byar, skända helgedomar och skära upp kvinnor och barn utan att tveka, då hela syftet med förbandet var att det skulle verka bakom linjerna för att härja fientlig landsbygd och därmed sarga fiendens ekonomi. Med tiden började förbandet dock anat marginellt mer respektabla former, med egna traditioner, träningsläger och visst självstyre, även om man än idag är långt ifrån att ges värdigheten hos en riktig Krigarorden.
Härjarna välkomnar alla typer av oortodoxa tekniker i sina ranker, och den stridskonst de lär ut, Kafer-uznarh, förutsätter inga specifika vapen så mycket som en viss styrka, snabbhet och mentalitet. Träningsperioden för nya rekryter präglas annars av övervåld, indoktrinering och extremt hårda uthållighetsövningar. Fullvärdiga härjare måste kunna rida eller röra sig till fots i forcerad marsch långa sträckor, och vara diskreta, snabba och lömska nog att utföra angrepp bakom fiendens linjer i skydd av nattmörker, terräng, regn eller sandstormar. I kontrast till många berättelser om förbandet anses det faktiskt bland dess ranker att tålamod är den viktigaste av alla dygder, då härjare kan behöva ligga gömda i långa perioder i väntan på rätt tillfälle att slå till mot en intet ont anande tross eller bondby. En del härjarförband, i synnerhet Otraniens vargar, har faktiskt blivit så skickliga på sådana ting att de ofta får i uppdrag att speja snarare än härja, och sakta men säkert börjat vinna ett visst erkännande från mer respekterade militära förband.
Några andra som länge uppskattat härjarnas talanger är granascherna, som alltid förstått skönheten hos ett väl avskuret huvud. Emedan alla Mûhads tretton Härjarförband formellt är underställda Mhîmen och i praktiken olika kefaler, får många medlemmar av förbandet ofta kefalernas tillstånd att inställa sig hos granaschorden för att där tjäna i olika mer eller mindre märkliga kapaciteter. I gengäld för sin tjänst får härjarna ibland ta del av ett axplock av granaschernas hemliga stridstekniker, men desto mer intryck har de fått av granaschordens dödskult, vars färgstarka symbolik på senare år börjat dyka upp även i de olika härjarlogementen runt om i riket.