-
Notifications
You must be signed in to change notification settings - Fork 0
Sabrisk dräkt i Stora Arkipelagen
author: Lycan created_at: '2012-10-02T21:13:14Z' id: Sabrisk dräkt i Stora Arkipelagen links: category:
- Bakgrundsinformation
- Dräktskick mention:
- Bertrand Marcomb
- Raimon Trastamére av Aladene title: Sabrisk dräkt i Stora Arkipelagen
Sabrierna i Stora arkipelagen har i stort behållit sitt gamla dräktskick från hemlandet, men med vissa eftergifter till klimatet. Vissa sabriska moden har också utvecklats inspirerade av de lokala dräktkulturerna, men profilen och grunden är fortfarande sabrisk, men en särk/kjortel närmast huden och sedan lager av klänningar eller tunikor ovanpå.
Endast de finaste yllena används, och även om de rikastes särkar fortfarande är i finvävt linne så är ofta damernas överklänningar i diamantvävt1 linne eller satinvävd2 bomull, till skillnad från hemma i Consaber där överklänningar av hävd varit i ylle eller tungt siden. Även det siden som de rika använder i arkipelagens sabriska bosättningar är tunnare, ofta vattrat eller satinvävt3, eftersom de stela tafterna och tyngre brokaderna blivit opraktiska i hettan.
Sabrierna har aldrig helt tagit bomullen till sina hjärtan, utan bomull är ett material för de som endera inte har råd med linne, eller för att blanda med lin i exempelvis vapenrockar och gambesoner. Undantaget är mer konstfärdigt vävda bomullstyger som kan användas i vardagskläder i de högre klasserna eller i festkläder bland de mindre besuttna.
Elosisk linnebatist har blivit en fluga bland förmögda sabrier, och många kvinnor som är rädda om sin bleka hy täcker även ansiktet med en tunn batistslöja mitt på dagen när solen skiner som starkast. Eftersom den inhemska batisten är flortunn så hindrar den inte sikten nämnvärt.
Bildexempel på tyger:
Sidensatin 4
Alla kvinnor som följer det kolonialsabriska dräktskicket har en ärmlös särk närmast kroppen, oftast med fyrkantig ringning (men även rundade skärningar förekommer), som följer kroppen ner till mellan midja och höft, och sen faller i en klockad kjol ner till strax under knäna. Den enda skillnaden mellan rika och fattiga kvinnors undersärkar är hur fint materialet är. Rika damer har sina särkar i nästan genomskinligt, finvävt linne, medan de fattigare håller till godo med grövre linnen eller med bomull. Männen har en rakt skuren underkjortel och ett par väldigt korta brokar som oftast slutar direkt under skrevet. Även här bestäms rang främst av material enligt samma skala som hos kvinnorna. Vidden på ärmarna i männens underkjortlar (eller skjortor) varierar dock mycket, och det finns en tendens att ärmen är pösigare ju tajtare bärarens överplagg sedan är. Underkläderna hos båda könen är aldrig färgade eftersom de måste tåla hårda tvättar.
Fattigare kvinnor som inte har råd med siden eller ylle i sina överklänningar har ibland bysten lindad med ett band för att hålla den på plats.
Adeln och det rika borgerskapets kvinnor drar full nytta av arkipelagens utvecklade handel, och formligen frossar i tunna, lätta sidentyger, flortunna elosiska linnen, guldtrådar och halvädelsmycken.
Över särken har den kolonialsabriska damen två klänningar av siden eller linne, som följer kroppens konturer ned till höften och sedan klockas ut i vida kjolar. Av hävd byggs klänningarna upp med mycket enkla former, för att sedan få sin passform av snörningar, knäppningar och dräktnålar. Passformen är så pass snävt skuren att överklänningen helt sköter att hålla bysten på plats, och även överklänningar i hellinne har därför ett foder i siden ned till midjan eller höften. Ärmarna är åtsittande, vanligtvis långa, men ibland har klänningar en kortare ärm med en underklänningsärm i flortunt linne som når ända ned till knogarna. Isättningar av flortunt tyg är också vanligt i de djupa, fyrkantiga urringningar som prästerskapet så gärna förfasar sig över, och som så väl framhäver det sabriska idealet med höga, rundade äppelbröst. Band och broderier används som dekoration på halsringningar, i ärmslut och ibland som "bälte" runt midjan på en klänning.
De arkipelagiska inslagen i den sabriska dräkten symboliseras nog bäst av pedoten, en fint plisserad klänning av siden eller linne som blivit högsta mode bland damerna i Garandor. Att plissera tunna tyger för att få en mjuk passform är någon kolonialsabrierna lärt sig från darkenerna på de norra öarna.
Även slöjorna har till viss del fått stryka på foten i det arkopelagiska klimatet. Ingen gift sabrisk kvinna går förstås helt barhuvad, men de tyngre slöjorna och haklinen från Consaber har bytts mot lättare modeller i tunnare tyger, och det är långt ifrån ovanligt eller illa sett att håret bärs i princip helt synligt, så länge det finns en liten slöja eller hatt där för syns skull. Även om ett långt, tjockt hårsvall ses som en symbol för kvinnlighet och skönhet så klipper många sabriska damer i arkipelagen sitt hår för bekvämlighetens skull, och vissa bär håret så kort att det knappt ens når ner mellan skuldrorna.
Arbetande kvinnor Alla sabriska kvinnor, utan undantag har minst två lager tyg i sin klädnad, men bland de arbetande klasserna så är det vanligt att kvinnorna helt struntar i överklänningen och bara har en heltäckande kjortel över särken. Materialen är främst bomull och under monsunen valkade yllen, men arbetande kvinnor med hyfsade inkomster kan ha sin klänning i olika former av ogenomskinligt linne istället. De sabriskor som arbetar i darkenska miljöer kan mycket väl få för sig att fästa upp kjortelfållen i bältet, eftersom darkenerna inte bryr sig nämnvärt över att se en kvinnas vader. I helsabriska sammanhang är det dock inte att tänka på. Eftersom bomull och linne båda är material som töjer sig så sys de inte lika figurnära som adelns överklänningar i mer formfasta material (som dessutom kan vara svåra att arbeta i).
Huvudbonader är vanliga även bland de lägre eller mer kropparbetande klasserna av sabriskor i Arkipelagen, men istället för de rikas tunna slöjor i elosisk linnebatist så bärs hättor och klutar av bomull för att både täcka håret och skydda huvudet från den gassande solen. Turbanen har slagit stort bland arbetande sabriskor, och när den inte används som huvudbonad så kan den lika väl användas som långsjal.
Herremän Eftersom sabriska herremän generellt sett reser mer än sina kvinnliga motsvarigheter så har det manliga dräktskicket differentierats i större utsträckning. Grovt kan den sabriska herremannens stil delas upp i två huvudfåror, de som låter sin sabriskhet dras till sin spets, och de som vill poängtera sin nya roll som i första hand Arkipelager.
Den första skolan har i stort vägrat lämna det snävt skurna, högmoderna dräktskick som blivit så populärt i själva Consaber. Ett par snäva hosor skurna på skrådden och med hel baksöm bärs med en skjorta/underkjortel och en figursydd doublet så kort att brokorna ibland kan skymtas i skrevet. Vissa täcker denna genans med en diskret (eller mindre diskret) blygdkapsel, men vissa provocerande unga sprättar tvärtom gör en sak av att låta det vita broktyget skymta fram under sina korta jackor. (Mer konservativa herremän ser helt enkelt till att doubleten är lång nog för att dölja skrevet.) Den främsta eftergiften till klimatet är att i princip alla doubleter har ärmar som snörs fast, och det är fullt accepterat att inte bära ärmar varma dagar. Samma unga män som gladeligen visar upp sina underbyxor lämnar också en glipa när ärmarna snörs på, så att den vita skjortan blusar ut i skarven.
Den andra skolan har tvärtom stilmässigt gått tillbaka till ett mer åldersomligt sabriskt dräktskick, med kortare hosor, långa brokar och likaledes långa tunikor och cotehardier. Det som gör att deras stil uppfattas som mer arkipelagisk är att både tunikor och brokar sys upp i siden och tunna arkipelagiska tyger, något som för tanken till mûhadinska kaftaner eller raka darkenska klänningar. Vidden på tunikorna varierar lika mycket som bärarna. Hertigen av arkipelagen bär exempelvis alltid sina vadlånga tunikor snäva med djupt isatta ärmar, medan Bertrand Marcomb låter sin knälånga tunika falla i djupt draperade veck runt kroppen.