Den Vördade St Elicilias Systraorden av Berget Vostram
author: Ymir created_at: '2014-10-16T02:21:49Z' id: Den Vördade St Elicilias Systraorden av Berget Vostram links: category:
- De vita svalorna på berget Vostram
- Flickor i vitt
- Gudsmän
- Kyrkliga ordnar
- Saker som kanske ska in i Västlanden
- Själavårdare mention:
- Alkarzan
- Consuelo av Avandra
- Dauk
- Elicilias Öga
- Encyclopædia Tellurum
- Ezum Izkhan
- Ezêm Kordadbeh
- Gran Vostram
- Herm Nove
- Illona av Amtagona
- Karakhoto
- Korståget 2608 e.D.
- Kozarerna
- Mendikanter
- Mirza Sharâl
- Otranien
- Sankta Bellona av Vostram
- Sankta Elicilias Svärdssystrar
- Savakunner
- St Elicilia
- Stora Arkipelagen
- Tarkas
- Tarkastårarna
- Xanto
- cenobiter
- klosterregler
- zhanisk mystik title: Den Vördade St Elicilias Systraorden av Berget Vostram
Den Vördade Sankta Elicilias Systraorden av Berget Vostram, mer känd under sitt enklare namn Sankta Elicilias Nunneorden, eller Vostramiterna, är en orden inom den jargiska Daakkyrkan. Den grundades av St Bellona i Otranien i västra Tarkas på 1400-talet e.D. under en tid då jargiska och mûhadinska makthavare tävlade för fullt om att lägga Tarkas nomadstammar under sig. Vostramiternas syfte var dock aldrig proselytistiskt; mission bland de hednatroende i Tarkas och de vantroende i Mûhad och Ziu överlät man åt andra ordnar, snarare ville man underlätta erövringen av Tarkas genom att erbjuda vård och vila åt resenärer och soldater som sårats i strid eller lidit umbäranden på sin väg genom öknen. Vostramitnunnorna var kända för att inte skilja på jargier och zhaner i detta avseende, och fick därför tidigt ett gott rykte, även om mer extrema element på båda sidor om Tarkas anklagade dem för feghet och falskhet. Man tenderade att ta denna kritik med ro, och menade att man inte kunde gå i St Elicilias fotspår om man nekade någon människa helbrägdelse - bättre då att föregå med gott exempel inför de otrogna, och låta dem erfara lugnet, barmhärtigheten och välviljan hos Daak.
Med detta sagt så hade ordens moderkloster Gran Vostram en mycket utsatt position, beläget som det var på tröskeln till Mûhad. Så länge jargiska riddarordnar fortfarande kontrollerade stora delar av västra Tarkas var detta inget problem, men i takt med att både mission och kolonisation gick i stöpet blev den jargiska närvaron i området allt svagare, och Vostramiterna mer och mer isolerade på sitt berg. År 1820 fann sig nunnorna stå ensamma mot en savakunnisk här, och det var bara berget Vostrams mäktiga branter och sju frivilliga krigare av såväl jargisk som mûhadinsk härkomst som räddade klostret undan plundring. Efter denna händelse lärde sig flera av nunnorna vapenbruk, och så kom Sankta Elicilias Svärdssystrar till, en av Jargiens äldsta kvinnliga krigarordnar. Man upprätthöll så sin verksamhet i Gran Vostram i ytterligare tre sekler utan något större stöd från hemlandet, tills mûhadinerna tågade in i Tarkas i stora antal år 2138. Fälttågets ledare beslöt att man inte kunde marschera genom Otranien utan att lära de kätterska hyndorna uppe på Vostram en läxa, och en armé under emir Mirza Sharâl stormade klostret efter en veckas belägring. Nunnorna skändades och mördades, biblioteket, skatterna och relikerna plundrades och byggnaderna stacks i brand, och Mirza Sharâl fick den odödliga men tvivelaktiga äran att ha varit den första att besegra berget Vostram och dess krigarkvinnor.
De nunnor som överlevde Gran Vostrams fall flydde till Xanto, där ordens enda återstående kloster fanns. Efter ett par sekler återfick man emellertid sitt moderkloster sedan Herm Nove och Svärdssystrarna gjorde gemensam hederssak av att återerövra berget Vostram under Korståget 2608 e.D.. Även om mûhadinerna snart återtog Otranien lät den dåvarande mhîm Ezum Izkhan klostersystrarna hållas - han var en tolerant man och hade bättre saker att bekymra sig över än några harmlösa kättare, och den respekt många av Tarkastammarna kände för nunnorna på deras halvt ointagliga berg skulle hjälpa honom att hålla landets östra flank. På villkor att Vostramiterna inte bedrev mission var de tillochmed välkomna att öppna ett kloster i Alkarzan, vilket skedde år 2615.
Resultatet av detta blev att Vostramiterna idag är den enda jargiska klosterorden med en närvaro på mûhadinskt territorium. Klostersystrarna har hållit en relativt låg profil, och genom sin ödmjukhet och sina samhällsnyttiga aktiviteter fått ett gott rykte i Västlanden, även om kontroverser givetvis har ägt rum då och då. De har dock inte glömt att de är i Mûhad på de Mhîmtroendes nåder, och att Gran Vostram därtill har savakunnernas domäner precis bakom knuten. Svärdssystrarna har därför försiktigt byggt upp nya försvar på Vostrams sluttningar, bara utifall att.
Vostramiterna har expanderat kraftigt de senaste seklerna, och har numera utöver klostren i Otranien, Alkarzan och Xanto dessutom kloster i Daval, Absalon, Tibara och Lamur samt i kolonierna Lothian och Lopnor, i Urag-Ghan i Drunok, samt i Turina och grevskapet Seredan i Consaber och på ön Dauk i Stora Arkipelagen. Det fanns en gång en början till en manlig gren av orden, Vostramitbröderna i Karakhoto i norra Tarkas, men de dräptes till sista man av Kozarerna sedan man provocerat dessa med alltför djärva fördömanden av deras gudar.
Orden räknas som cenobiter (men är egentligen ett gränsfall gentemot mendikantordnarna) och har inte någon speciellt unik liturgi eller säregna klosterregler, utan är mest känd för sina sjuksystrar och sin barmhärtighetsfilosofi.Man utövar dock en del av Daaktrons lite ovanliga meditativa traditioner, och har tagit upp en del symbolik av förmodat zhaniskt ursprung -Daak representeras till exempel ibland av ett öga. Flera namnkunniga Vostramitsystrar genom historien har skrivit mer eller mindre kontroversiella religiösa verk inspirerade av zhanisk mystik och gjort unika översättningar av mûhadinska skrifter - mest berömd av dessa är förmodligen Encyclopædia Tellurum, Illonas av Amtagona översättning av det gigantiska antika uppslagsverket Ezêm Kordadbeh, en av både Jargiens och Mûhads viktigaste källor till kunskap om forntidens värld.
Den föreskrivna böneriktningen inom orden är att man ska vara vänd mot berget Vostram till åminnelse av de systrar som dog där 2138, och mot Lamur, där St Elicilias dog. För de allra flesta av ordens medlemmar innebär detta helt sonika att man är vänd mer eller mindre rakt västerut, men Vostramiterna i Tarkas omnejd får be vända åt öster eller omväxlande åt väst och öst.
Den nuvarande ordensdräkten är helt vit (oftast helt enkelt ofärgat linne eller ylle och därför snarare gulvit) med vitt dok; fullvärdiga systrar bär silverne kors och radband. Där klimatet tillåter går Vostramitnunnor alltid barfota, av komplexa teologiska skäl som enkelt kan kokas ned till ödmjukhet. Ordensmedlemmarna är edsvurna att alltid bistå sjuka, lytta och modfällda och ta fullständigt avstånd från våld i alla dess former, men har av och till hjälp och stöd av Svärdssystrarna som lyder under helt andra eder.
Vostramiternas överhuvud är för närvarande moder Consuelo av Avandra, abbedissan av Gran Vostram. Hon är givetvis underställd aboraten, men inte någon primod eftersom de jargiska stiften tar slut vid Tarkas gräns. Den åldrade moder Consuelo är en bestämd kvinna som inget hellre vill än att återbörda de vördade reliker som kallas Elicilias Öga och Tarkastårarna, som varit försvunna sedan mûhadinerna plundrade klostret. Utan dessa menar hon, kan Gran Vostram aldrig bli vad det en gång var. Av hög prioritet på hennes agenda är också att uppfylla det syfte orden grundades för - lag, ordning och gudfruktighet i Tarkas vilda, ödsliga land.
Där Svärdssystrarna inte finns representerade har Vostramiterna ofta försökt knyta band till bröderna i Herm Nove för att få hjälp att skydda ordens medlemmar. Vostramiternas direkt helgonlika rykte gör att riddarordnar ofta är snara att komma till deras hjälp i kriser, men de förr så goda relationerna med Herm Nove har ansträngts på sistone, i Tarkas och Jargien men i synnerhet i Stora Arkipelagen, eftersom Herm Nove är så fixerade vid att döpa kättare i blod och eld.