Nya stridskonster
author: Lycan created_at: '2012-11-29T10:41:19Z' id: Nya stridskonster links: category:
- Regelsidor
- Stridskonster title: Nya stridskonster
Vanlig falisk sportbrottning, som utövas av motionsskäl bland många av samfundets män (bruket att brottas med bar, inoljad överkropp verkar avskräcka de flesta kvinnor). Värdet av denna kampstil i riktig strid är högst dubiöst.
Moment: Greppa
Tekniker: Avancerade kast, Fällning [Uppresning]\
Tämligen osofistikerat tidsfördriv i kraggbergen. Tekniken är enkel, och går ut på att gripa tag i motståndaren och bulta på honom tills han faller omkull. Det sistnämnda kan dock ta ett tag då allt för ivriga kraggbarbarer ibland glömmer släppa sina medvetslösa motståndare.
Moment: Slag, greppa
Tekniker: Tungt anfall, Uppföljning\
En modell för vanlig träning med stav, ett av Mundanas vanligaste vapen.
Moment:
Tekniker: Dubbelstöt, Momentspecialisering, Tränat anfall: kross, Utspel.\
Konsten att medelst en kortare lans eller spjut strida från hästryggen. Används vanligtvis av lättare kavalleri, företrädesvis i Drunok och Caserion, men förekommer även på annat håll, främst i Lopnor, Thalamur, Asharien och bland raunerna. Praktiseras av krigare såväl som jägare.
Traditionella vapen: Stridslans, spjut.
Moment: Lansar.
Tekniker: Momentspecialisering: stridslans, Ridteknik, Tränat anfall: stick. [Avståndsvapen
till häst, Kasta vapen.]\
Eyrensskogarnas tigrinnor får tidigt lära sig att ta vara på sig själva, med eller utan vapen. Redan i unga år sägs de obeväpnat kunna värja sig mot både vilda djur och vilda karlar som desperat söker sig till de djupa skogarna för att röva åt sig lite kvinnlig fägring. Helt sanna är dock inte alla dessa rykten, då en Eyren aldrig har långt till sina vapen. Därmed inte sagt att det är ett avundsvärt öde att behöva gå i obeväpnad närkamp med en tigrinna.
Eyrens Vrede får stå som modell för de många olika kampkonster Eyren använder sig av. Stilen är offensiv, väldigt rörlig, och anpassad för att utnyttja övertag i terräng maximalt. Våldsamma sparkar används för att ta sig in på nära håll och bearbeta en greppad motståndare med nävar, knän och armbågar. Striden avslutas vanligtvis på marken där motståndaren kan oskadliggöras grundligt och fullständigt.
Moment: Slag, spark, greppa
Tekniker: Hög spark, Rappt utfall, Stridsvråla, Tränat anfall: kross, Uppresning [Fällning,
Krigslist, Precisionsanfall: närstrid, Utmanövrering, Utspel, Vaksamhet]
Not: Då även en del kraggbarbarer åtminstone till en början uppfostras i Eyrenskogarna, är det
inte helt ovanligt att vissa av dem besitter åtminstone grunderna i den här stridskonsten. Bruket av
höga sparkar ses dock bland kraggarna som föga manligt, och de kraggar som gör bruk av dem uppmanas
ofta att "gå ner till skogarna bland fruntimmrena". Tämligen ofta leder sådana tillmälen till mer
utövande av närkampens ädla konster.
Svärd är ovanliga och otympliga tillhyggen i många kretsar, där oegentligheter ändock löses med kallt stål i handen. Långt från fina herrars hedersdueller har tiggare, sjömän och annat löst folk i urminnes tider gjort upp enligt sina egna regler. Med tiden har dessas samlade, dyrköpta erfarenheter formats till stilar och skolor av de skickligaste. Dessa stilar, även om de ses som föga ärofulla eller hedersamma, har kommit att uppskattas av mången krigare, som insett värdet av att ett lättillgängligt och lätt dolt vapen, samt kunskapen att bruka det på ett effektivt och dödligt sätt.
Traditionella vapen: Kniv, kastkniv.
Moment: Raka dolkar, kastkniv.
Tekniker: Tränat anfall: stick, Precisionsanfall: avstånd och närstrid, Rappt utfall,
Snabbdragning, Vaksamhet\
Vad det gäller obeväpnad kamp har Mundanas folk mycket att lära av tirakerna där det i det närmaste kan betecknas som en livsstil. Detta tog man först fasta på vid Nimtos stridscykleum, då man började anlita lokala marnakhkämpar för att mötas obeväpnade i arenan. Med tiden spreds och organiserades deras vilda kampkonst till en utpräglad stil, och även mänskliga gladiatorer började praktisera den. I grunden bygger den på en låg, framåtlutad grundstans, som gör god nytta av den räckvidd tirakernas långa armar ger. De traditionellt tirakiska kloslagen och betten lyser med sin frånvaro, då sådana taktiker dels är förbjudna på ashariska arenor, och dels för att mänskliga utövare (som faktiskt utgör majoriteten numera) inte kan begagna sig av dem.
Moment: Slag, greppa
Tekniker: Benbrytning, Fällning, Snabb återhämtning, Tränat anfall: kross, Rappt utfall
[Avancerat anfall: kross, Uppföljning, Stålsättning, Tungt anfall]
Not: Tirakiska mästare lär ibland ut stridskonsten innefattande momenten bett och klor, även om det
är till föga nytta för de flesta icke-tirakiska utövare.
Denna barbariska och mycket brutala kampstil härrör från jargiens gladiatorarenor, och går helt enkelt ut på att två helt orustade män, utrustade med taggiga plåthandskar eller knogjärn helt sonika ska slå ihjäl varandra med nävarna. Tekniken bygger på snabba slagserier riktade mot motståndarens huvud och torso, avsedda att tillfoga honom sådana skador att han avlider. Sparkar och grepp är helt förbjudna. På grund av dess stora dödlighet är få av de skickligare mästarna aktiva jargiska gladiatorer, utan snarare tränare eller gladiatorer verksamma i de mer civiliserade arenorna på asharina, där sporten vanligtvis utövas med stoppade skydd för händer och huvud, och ytterst sällan till döden.
Traditionella vapen: Plåthandske med taggar.
Moment: Slag
Tekniker: Avancerat anfall: kross, Precisionsanfall: närstrid, Snabb återhämtning, Tungt anfall,
Två vapen, Uppföljning, Utspel [Målpunkter, Mästaranfall: kross, Stålsättning]\
Den muhadinska vildfäktningen är en fruktad stridskonst som ibland misstas för Granaschernas, på grund av båda konsternas bruk av två sablar. Fäktningen är vild och kan av en betraktare se väldigt okontrollerad ut, vilket den också till viss del är. Sablarna rör sig ständigt i snabba mönster, vilket förstärks av vildfäktarnas aggressiva uppsyn.
Vildfäktarna kombinerar ofta låga och höga hugg och använder sig av en drös olika finter, där kroppsfinter och plötsliga hopp är väldigt populära. En vanlig taktik är att slänga sig mot motståndaren för att få kraft att skjuta honom bakåt i första anfallet, för att därefter fortsätta med en uppföljningsattack. Vildfäktningen är vanligast i Mûhad, men förekommer också på andra ställen i Västlanden och tjuvstaden Gnaar-Mur.
Traditionella vapen: Mûhadinsabel, Alhak.
Moment: Sablar.
Tekniker: Hoppteknik, Hugg, Två vapen, Uppföljning, Utspel [Rappt utfall, Skrämma/Hota,
Djärvhet]\
En modell för träningen av beridna bågskyttar av typen som är vanlig i Mûhad, Drunok och Caserion. I Mûhad används ryttarbågen Zanmûhal, i Drunok vanligtvis hornbågar och i Caserion den lokala varianten Chineramoz, eller i vissa fall olika typer av lätta armborst. I de fall den här tekniken lärs ut på andra platser är det så gott som alltid med lätta eller dubbla armborst eller i vissa fall kortbågar.
Moment: < Båge > eller
Tekniker: Avståndsvapen till häst (kameler och dromedarer förekommer i Mûhad),
Momentspecialisering:, Ridteknik, Snabbskytte. [Precisionsanfall: avstånd.]\
Den cirefaliska tvåsvärdsfäktningen är en ganska ovanlig teknik, då den dels är svårbehärskad, och dels gör bruk av de vanliga celancaldsvärden, ett vapen som många traditionella vapenmästare ser som under sin värdighet att bruka. Den är dock ganska populär bland de mästare som inte har fullt så gamla anor och är en både vacker och dödlig teknik. Även om den härstammar från Melorion har den blivit vanligast i Caserion. Den uppvisar vissa likheter både med Daaks arm och Kafer-granasch, men är inte fullt så brutal som den förstnämda eller fullt så elegant som den senare. Detta till trots så är en anselig andel av tvåsvärdsfäktningens utövare också goda dansare.
Traditionella vapen: Celancald.
Moment: Stridssvärd.
Tekniker: Avancerat anfall: hugg, Momentspecialisering: Celancald, Rappt utfall, Snabbdragning,
Utspel, Två vapen. [Avväpna, Ripost, Utmanövrering.]\
Den lansföring som praktiseras på rännarbanorna och på slagfälten av framför allt riddare och tungt kavalleri. Kräver både ett gott huvud som en stark arm och resulterar väldigt ofta i minst en öm kropp, även när det bara är på lek.
Traditionella vapen: Riddarlans, Tornerlans.
Moment: Lansar.
Tekniker: Momentspecialisering: , Precisionsanfall: närstrid, Ridteknik. [Stålsättning,
Krigslist.]\
De stäpplevande raunerna är, efter årtusenden av träning, i stort sett oöverträffade vad gäller bågskytte från hästryggen. Deras hästar och bågar har mer än något annat gjort nomaderna från stäppen till en nagel i ögat på Mundanas civilisationer i årtusende efter årtusende, och flera gånger vunnit dem egna riken för en tid. Den rena kraften i hornbågen kombinerat med en sedan barnsben inövad skicklighet som ryttare är en svårslagen kombination, speciellt som det finns både hästar och bågmaterial i stora mängder på De stora slätterna.
Men också en skicklig ryttare med hornbåge är värdelös om han inte kan hantera sitt vapen. Det här är arketypen för raunernas bågskytte - även om hornbågarnas räckvidd är ansenlig föredrar man att rida nära inpå motståndarna och avlossa snabba skurar av pilar, för att sedan driva fienden efter sig eller hastigt dra sig tillbaka inför en ny attack. Det viktigaste för raunerna är att behärska skyttet från hästryggen till fullo - på stäppen är det en oskriven lag att första pilen ska träffa, och raunlänningarna är med rätta några av Mundanas mest fruktade krigare.
Traditionella vapen: Hornbåge.
Moment: Kortbågar.
Tekniker: Avståndsvapen till häst (horndrakar förekommer), Momentspecialisering: Hornbåge,
Ridteknik. [Målpunkter, Precisionsanfall: avstånd, Snabbskytte: båge.]\
Detta är en mystisk stridsform som återfinns i många olika delar av Mundana, med lokala variationer. Det är ovisst om den är vitt spridd eller om det rör sig om flera former som utvecklats i samma riktning oberoende av varandra. Gemensamt är att hela filosofin bygger på att ens motståndare ska besegras med ett enda perfekt hugg direkt från skidan. Även om den finns tillgänglig på många olika ställen är det inte lätt att finna en lärare i skolan. De typiska utövarna är perfektionistiska vapnmästare som enbart bryr sig om att utveckla sin konst till fulländning. Många av de är eremiter och få har tålamod att undervisa några elever. Vissa av dem stöter dessutom på fiender deras konst inte är förmögen att rå på, och förlorar strax därefter all förmåga att undervisa.
Till de som allmänt anses uppnått mästarstatus inom tekniken räknas den eremitiske St Eobothsriddaren Jessop Sangerl, den vandrande Granaschen Urail från Jen och Thismalven Soravean vhic Saeli. Cirefaliern Dizhral från Marek Pomian hävdas också vara en framstående utövare, men inget har hörts av honom sedan han gick i exil i Gordrion för tolv år sendan. Det går slutligen rykten om att Emrynn Loso'i skall ha bemästrat även denna svärdskonst. Det senare är dock svårt att få bekräftat, då det ryktas att den urgamle fäktaren tar mycket illa upp om någon söker upp honom för att tala om en annan stridskonst än hans egen.
Lärda män söker alltjämt en förklaring på den nästan ovedersägliga kopplingen mellan mästarskap inom denna konst och avskärmning från omvärlden.
Moment: <Tvåhandssvärd>
Tekniker: Dödande anfall, Fokus, Kraftfokus, Momentspecialisering, Mystisk kroppskontroll,
Mästaranfall: Hugg, Precisionsanfall: närstrid, Rappt utfall, Snabbdragning, Stridsvråla, Tungt
anfall [Hoppteknik, Mästarutfall, Perfektionism, Vapenaffinitet]\
Vid Szezianska svärdsakademin i Remrim lärs den vida beryktade Szezianska tekniken ut. Stridskonsten grundar sig på idéerna från grundaren Herniez Sezior, vilken menade att den fullständiga perfektionen låg i att besegra sin motståndare utan att skada den, att på ett helt rent sätt vinna striden. Han utvecklade skolans grundläggande avväpningstekniker som fortfarande lärs ut vid akademin. Kvicka slag riktade mot parerstången för att få motståndaren att tappa greppet är kanske de vanligast använda, och vissa av utövarna föredrar ett specialtillverkat vapen med tänger, väl anpassade till låsnings- och vridningsmanövrar.
Senare klingmästare inom ätten såg dock de stora begränsningarna i att bara gå in för att avväpna motståndaren, speciellt mot skickligare motstånd. Därför utvecklades alternativ, som att lätt skada motståndaren på ofarligare ställen, som armar och ben, för att sedan avgöra striden. Stridskonsten är väldigt defensiv, man avvaktar hellre än att gå in oförsiktigt. Kontroll och behärskning är två nyckelord i inlärningen.
Att inte skada sina motståndare ses som högsta prioriteten. En Szeziansk klingmästare som allvarligt skadat sin motståndare ser det lätt som ett misslyckande, medan ett dödande ses som en katastrof. Många av dess klingmästare undviker därför strid om de tror att det leder till blodsutgjutelse; undantaget är de många kaxiga elever som inte studerat filosofin djupare. Den Szezianska filosofins betydelse i stridskonsten har faktiskt minskat som en effekt av alla de nya, ofta oinsatta, elever som tas emot.
Traditionella vapen: Cirman, Celancald.
Moment: Stridssvärd, storsvärd.
Tekniker: Avväpna, Krigslist, Precisionsanfall: Närstrid, Snabbdragning [Fokus, Uppresning]\
Går du i lära hos Calman passerar inte en dag då du inte hör orden "tålighet och uthållighet". Vanligt hårt arbete står i grunden för mycket av styrketräningen. Genom långa springturer, bärande av stenar, svält och liknande ska elevens kropp härdas, något som flera elever ställt sig tveksamma till. Klart är i alla fall att Calmans elever får den stabila fysik som krävs för att sedan utöva själva stridsformen.
Calmans stavkamp lägger vikten vid råstyrka. Meningen är att få in en rejäl träff på motståndaren och man utför nästan alltid väldigt tunga anfall. Även om det tar på krafterna ska kämparnas fysik vara god nog för att återhämta sig snabbt, för att sedan fortsätta med samma taktik.
Moment: Stavar.
Tekniker: Avancerat anfall: Kross, Snabb återhämtning, Stålsättning, Tungt anfall, Vaksamhet
[Dubbelstöt]\
Att behärska den Kejserliga elitfäktningen ger hög status, speciellt i de centrala delarna av Jargien. Många av kejsardömets största fäktare som Rosino der Homme, Antonin Galbara och Vinnento Ca'Lina har alla en gång i tiden skolats på fäktakademin i Daval.
Stridsskolan är mest känd för dueller, även om den fungerar väldigt bra i riktig strid, och vilket den till viss del är skapad för. Ofta skickas eleverna efter skolning ut till de olika legionerna i kejsardömet och fungerar som vapenmästare där. De får även ofta en roll som lärare och utbildar andra vapenmästare runt om i kejsardömet. Många av de jargiska legionerna har en man från Kejserliga fäktakademin under sig.
Utmärkande för stilen är explosioner av snabba stickserier, även om hugg också förekommer. Man strider ofta väldigt snabbt, och använder sig gärna av finter. De mer kända anfallsmanövrarna är en trippelstick-serie och en ripost följt av en snabb slagserie. Det finns också en ganska sällan använd variant av trippelstick-serien, där det tredje sticket i själva verket är en fint följt av ett snabbt lågt hugg. Fäktaren är ofta väldigt rörlig, vilket gör att man har utarbetat ett sätt att slåss mot flera personer, där man kombinerar finter och snabba rörelser för att inte bli inringad.
Traditionella vapen: Kortsvärd, stridssvärd, långsvärd.
Moment: Kortsvärd, stridssvärd
Tekniker: Utspel, Avancerat anfall: Stick, Krigslist, Rappt utfall, Ripost, Utmanövrering
[Snabbdragning, Uppresning]\
Hos den store hövding Siegbers folk är Thyr den Gamle den äldste och mest erfarne av krigare. Han allena har kämpat sida vid sida med de fornstora hövdingarna; Thorbak Tveskägg, Birger Skrevhugg, Sioghban Stormöga, Gamle Grottbjörn - de vars tid och dåd nu levande kraggbarbarer minns endast som legender. Ärrad av oräkneliga strider har Thyr på sin ålders höst börjat förlora sin styrka, men ingalunda sin skicklighet, än mindre sin popularitet bland Siegbers folk. Utöver att vara känd som en framstående sagoberättare och respekterad av alla som Sioghban-stammens äldste är Thyr faktiskt en av Kraggbergens vapenmästare. Hans kämpakonst, "Björnens vrede", sägs ha utvecklats av Gamle Grottbjörn själv, som levde med och studerade grottbjörnar så länge att blev en. Thyrs stridskonst tycks i själva verket inte ha mycket med björnar att göra (björnar tenderar att sakna tvåhandssvärd, tex), och det mesta som sägs om dess tillkomst tål att ifrågasättas. (Men inte så att Siegbers folk hör det). Detta till trots är "Björnens vrede" likfullt ett av de effektivaste hopkok av råstyrka, finess och listiga skrämseltaktiker som kraggbarbarerna någonsin presterat, och har med rätta nått ett visst rykte också utanför deras land.
I grunden är "Björnens vrede" ett typexemel på kraggiska kämpartekniker. Stridkonsten vilar tungt på att kraggbarbarens ansenliga storlek och styrka ger honom ett psykologiskt övertag över motståndaren, och utnyttjar sedan detta till sin fördel för att fullständigt överrösa fienden med hederlig gammal brutalitet. I träningen ingår också en survivalistisk härdningsprocess som hos andra lärare än Thyr den Gamle hade varit fullständigt livsfarlig.
Moment: <stort tvåhandsvapen>
Tekniker: Djärvhet, Skrämma/hota, Stridsvråla, Stålsättning, Tränat anfall: hugg, Tränat anfall:
kross, Tungt anfall, [Kraggisk spetsning, Uppföljning]\
Den léaramalviske fäktaren Dwyrydd Coley är känd som en skrävlare, odåga och bråkmakare, och hans elever har inte heller de vidare gott rykte bland fint folk i Caserion. Där de infödda cirefalierna inte direkt uppskattar hans närvaro har de många utländska gästarbetarna en helt annan uppfattning - den burduse léaramalven och hans studenter ses som folkets vänner, en frisk fläkt i Marek Pomians nattliv och en ständig publikdragare i duellantkretsar och krogslagsmål. Upproret mot det faliska etablissemanget har renodlats närmast till en konstform under årens lopp, och Dwyrydds akademi lockar vinddrivna existenser och exotiska figurer av alla de slag - också en del rebelliska unga cirefalier. Trots förhållandevis låga avgifter tjänar akademin sedan många långa år mer än väl för att gå runt - och stå fast mot 'det lokala motståndet', som Dwyrydd själv benämner det. Flertalet lärare är léaramalver, men ett sentida tillskott är den överentusiastiske exilforianen Majaga, som fört helt nya tekniker och fenomen (läs: strupsång och afrodisiaka av noshörningshorn) till Dwyrydd Coleys akademi.
Vad skolans berömda fäktteknik beträffar är den, liksom undervisningen, allt annat än konventionell. En vag grund från Su'nai shel conornin kan skönjas, men huvudsakligen är stridskonsten ett tämligen effektivt hopkok av alvisk svärdstradition och Dwyrydds egna dilettantfasoner. Det mest utmärkande är bruket av två förhållandevis långa svärd i blixtsnabba utfall och ett snabbt, intrikat fotarbete som kräver ansenlig smidighet och mycket träning för att bemästras helt. Det ska dock sägas att Dwyrryd Coleys fäktteknik egentligen är mer ökänd för sina lumpna finter och akrobatiska manövrar än sin klass och finess.
Dwyrryd själv sägs ha utvecklat 'Den druckne mästaren', en bisarr teknik för att slåss i berusat tillstånd, men även om det visar sig vara mer än ett fylleskämt har han uppenbarligen inte lärt ut den till någon än.
Traditionella vapen: Carwelean, Cinneach.
Moment: Stridssvärd, sablar.
Tekniker: Avancerat anfall: hugg, Balans, Momentspecialisering: Carwelan, Momentspecialisering:
Cinneach, Rappt utfall, Snabbdragning, Stridsvråla, Två vapen, Uppföljning. [Djärvhet, Hoppteknik,
Mästaranfall: Hugg, Mästarutfall, Utmanövrering.]\
Även om husfurst Tarazcan inte är den populäraste mannen i Jhamalo Gedonia, stiger folk åt sidan för honom utan att tveka när han strider fram på stadens gator. Detta trots att han officiellt inte håller någon vapenmästartitel och endast bär vapen avsedda för en enkel huskrigare. Mer än en klingmästare har dock fått bita i gräset för Tarazcans klinga. Tekniken bygger på en defensiv hållning med plötsliga, blixtsnabba motanfall. Även om den grundläggande filosfin liknar den traditionella alviska fäktningen så skiljer sig tekniken avsvevärt, då den helt saknar de graciösa cirkulära rörelserna som utmärker den alviska fäktkonsten. Stridskonsten är nästan helt okänd utanför Jhamalo Gedonia, men alla män i Tarazcans närmaste familj behärskar den till åtminstone en acceptabel nivå.
Traditionella vapen: Celancald.
Moment: Stridssvärd.
Tekniker: Avancerat anfall: hugg och stick, Kontring, Medföljning, Momentspecialisering:
Celancald, Rappt utfall, Snabbdragning, Utspel [Ripost, Uppföljning].\
Den osannolikt utbredda järnbristen i Alarinn har tvingat vissa lokala vapenmästare att experimentera med träalternativ till svärd. I takt med att järnbristen förvärrats har dessa experiment tagit sig allt mer bisarra uttryck. Fordd y bwced bren får antagligen ses som det bisarraste (och sämsta). Fordd y bwced brens utövare ligger i en djup fejd med Eimerhoffers Hinkbuch.
Traditionella vapen: Två trähinkar.
Moment: <trähink>
Tekniker: Avancerat anfall: kross, Kontring, Krigslist, Skrämma/hota, Stridsvråla, Stålsättning,
Två vapen, Tungt anfall, Utmanövrering, Vapenaffinitet [Mästaranfall: kross, Snabbdragning,
Uppföljning]\