Stora arkipelagens historia
author: Ymir created_at: '2012-10-20T14:12:16Z' id: Stora arkipelagens historia links: category:
- Bakgrundsinformation
- Historia mention:
- Ahaotjamastavarna
- Aricandor
- Atakalaua
- Dabu
- De Tre Hövdingarna
- Det gamla riket
- Iset Azarmisherah
- Karakandu
- Kiva
- Luberos
- Marukala
- 'Ok''oaru'
- Orgo
- Peos
- Phunguwe
- Sol Samra
- Stenbåtskulturen
- Stora Universitetet
- Stormarnas hav
- Wakla Marakunda
- Öråd title: Stora arkipelagens historia
(-2000?-0 ark)
De äldsta daterade lämningar som funnits i arkipelagen är ett antal metallcylindrar som upphittades i ett noggrant förseglat gravvalv i den sjunkna staden Marukala. Tack vare cylindrarnas psykotropiska laddning kunde forskare från Garandors Universitet under Wakla Marakunda göra rudimentära uppskattningar om dess ålder, och fann att de med stor sannolikhet besvärjts för minst 11 000 år sedan.
I alla kända arkipelagiska kulturer har det funnits myter om ett förlorat paradis, det Gamla Riket som Garandors lärde talar om. De flesta har handlat om att Arkipelagen i tidernas gryning var en stor, elyseisk kontinent, som av olika anledningar ådrog sig gudarnas vrede och sänktes i havet, tills bara dagens öar fanns kvar. Även om det finns spår av sjunkna kontinenter i Stormarnas hav har de som undersökt de ruiner som åtfinns i tämligen stora mängder på arkipelagens grundare havsbottnar kommit till slutsatsen att ruinerna varken är särskilt gamla (med Mundanamått mätt) eller visar några tecken på att ha varit del av en kultur som sträckte sig över en hel kontinent.
Dateringen av ovan nämnda metallcylindrar öppnar dock för en tolkning av arkipelagens fornhistoria som ligger närmare legenderna om det gamla riket. Om nu öarna var bebodda av en högkultur för mer än 10 000 år sedan ger det viss trovärdighet till exempelvis myten om Iset Azarmisherah, som sägs ha varit en odödlig överlevare från tiden före kataklysmen. I slutändan vet vi dock ändå mycket lite om arkipelagens fornhistoria. Vid universitetet i Garandor samlar man resurser och förbereder för fler undervattensexpeditioner (som dock är mycket kostsamma och farliga), samtidigt som man försöker tolka de kryptiska symboler som pryder metallcylindrarna. Förhoppningsvist kommer man att finna svar på några av de gåtor som Det Gamla Riket utgör.
(0-2500 ark)
Enligt legenderna sjönk Det Gamla Riket under vågorna för 10 000 år sedan. Även om vissa forskare nu hävdar att det inte var fullt så länge sedan är man ändå relativt säker på att för ungefär 9-11 000 år sedan så försvann den högkultur som dittills befolkat arkipelagen. Nästa stora kultur som skulle utgöra en viktig påverkan på arkipelagen var det semilegendariska Kiva. Vi skriver semilegendariska, för även om Kivas existens är ovedersäglig, finns det mycket lite hårda fakta om riket, och de allra flesta myter och legender som rör Kiva verkar vara fullständiga fabrikationer och efterkonstruktioner. Det första och viktigaste att poängtera med Kiva är att riket inte var förlagt till den platsen för den ögrupp som idag kallas Den Stora Arkipelagen. Snarare verkar riket ha varit beläget västerut, på en okänd landmassa.
Mäster Wakla Marakunda och Mäster Aricandor har påvisat likheter mellan vissa pretainoiska lämningar och ruiner på de enigmatiska Atakalauaöarna. Något som verkar bevisa att det fanns ett samröre mellan Kiva och de folk som bebodde arkipelagen mellan Det Gamla Rikets dagar och Tainoa. Av någon anledning finns det dock nästan färre lämningar från den perioden, än från den ännu äldre Gamla Riket-perioden. Något som förbryllat de historiker som försökt skapa en koherent historik över arkipelagen. De enda lämningar som man funnit tecken på att de skulle vara från perioden mellan det Gamla Riket och Tainoa är stenbåtarna på Orgo (och eventuellt huvudena på Peos som Wakla Marakunda och Aricandor jämförde med statyer från Atakalaua), en serie märkliga kanoter av sten som finns utspridda över flera stora fält på ön. Dessa har namngivit kulturen, även om det enda man vet om Stenbåtskulturen är att de högg kanoter av sten och eventuellt hade kontakt med Kiva.
Man antar att Dabu och Kiva var viktiga handelspartners, något som antagligen har lett till att Kiva fortsatte att existera i Phunguwes folks medvetande långt efter det att riket gått under. Idag finns hur som helst allra flest myter och legender om Kiva i ok'oarus muntliga tradition, något som inte är så märkligt om man ser ok'oaru som ättlingar till phunguwe.
(2500-3076 ark) (eventuellt 0-3076 ark)
Enligt kvarvarande krönikor om Iset steg stentyrannen till makten genom den konfederation av småstater som vårdat det gamla rikets arv. Det är från den här tiden som de äldsta spåren av örådet härstammar (bland annat Kivas säte i rådet). Sarathikonfederationen styrdes enligt legenden av uråldriga överlevare från före kataklysmen. De försökte ena arkipelagen och återskapa något av det gamla rikets skönhet och prakt. I slutändan dödade Iset Sarathikonfederationens odödliga härskare och tog själv makten över arkipelagen.
De äldsta lämningarna från Sarathikonfederationen är ett antal bronstavlor, statyer och magiska vapen som daterats till ungefär 2500 ark. Detta har skapat en hel del obesvarade frågor om hur länken mellan det Gamla Riket och Sarathikonfederationen såg ut. Sarathikonfederationen kan inte ha uppstått spontant efter ett 2500 år långt kulturvakuum. Den vanligaste tolkningen av situationen är den så kallade Kivauppehållsteorin, som gör gällande att överlevare från det Gamla Riket var de som grundlade staten Kiva. Man postulerar då att man så småningom, när Kiva började blomstra, bestämde sig för att återvända till resterna av det Gamla Riket, den Stora Arkipelagen, och återuppbygga sitt gamla hemland. Detta skulle förklara varför en högcivilisation plötsligt uppenbarade sig i arkipelagen. Den andra teorin, kallad den hemliga historien, menar istället att Sarathikonfederationen egentligen är mycket äldre och hade en närvaro i arkipelagen ända sedan det Gamla Rikets fall. Båda teorierna är tämligen väl underbyggda teoretiskt, men saknar båda egentlig materiell bevisning. I slutändan är fortblir Sarathikonfederationens äldre historia rent gissningsarbete.
Det man vet om sarathierna är att de omkring 2500 ark kontrollerade en högkultur med avancerad arkitektur och metallurgi, som sedan gick i arv till Lubandu.
(3076-6143 ark)
Iset Azarmisherah erövrade arkipelagen från den kryptiska Sarathifedererationen. Hans styre från högsätet på Moran blev långt och orubbligt, och Iset var under sina 3500 år vid makten känd över stora delar av världen. Början på hans nedfall skulle visa sig vara ett utdraget och mycket kostsamt krig mot ön Luberos, som då var en mäktig sjönation. Försvagandet av Isets styrkor under luberoskrigen motiverade rebeller från arkipelagen att mobilisera sina styrkor, och de tre legendariska hövdingarna av Taino ledde en växande koalition mot Iset. Taino slog sig fria från Lubandus tyranni och och växte sig alltjämt starkare. Lubandu uthärdade dock alla prövningar och det vildsinta kriget om Luberos fortsatte.
Kiva slukades av haven 4543, detta märktes av i arkipelagen på att handelsförhållandena ombalanserades. Den högkvalitativa metall som varit Kivas huvudsakliga bytesvara blev plötsligt extremt dyr, och arkipelagen tvingades vända sig till Ebhron för många artiklar som tidigare kom from Kiva. Detta skulle emellertid visa sig gynnsamt för de framväxande Tainoa, som knöt närmare kontakter med Ebhron genom handel. Isets Lubandu, eviga fiender till ebhroniterna, fick dock svårare att utrusta sina arméer med bra vapen och nödgades handla med de opålitliga phunguwiska stadsstaterna. Till slut gav sig även Ebhron in i luberoskrigen, och Isets invasionsstyrkor, ansatta av från två håll av de ebhrontiska och tainoiska flottorna, krossades. Iset själv flydde tillbaka till Karakandu.
En annan konsekvens av Kivas undergång var att riket Dabu i väst förlorade sin viktigaste handelspartner. De aggressiva phunguwiska stadstaterna tog tillfället i akt att hyra in stora legoknektsarméer och inleda belägringar av dabusiska städer. Samtidigt utsattes en stor mängd dabusiska makthavare och härförare för lönnmordsförsök, och genom mord, ränkspel, lömska äktenskap och juridiska processer var Dabu kraftigt försvagat nästan innan krigen mot Phunguwe hann börja på allvar. Detta inledde den phungusiska erövringen av Dabu, en långsam och utdragen process där Phunguwe fort fick överhanden, medan Dabu vittrade sönder under åtskilliga sekler.
Ungefär år 5500 hade de phunguwiska stadsstaterna tillfälligt slutit fred med Dabu. Phunguserna hade då redan avrättat alla ättlingar till det dabusiska kungahuset, besegrat flera upprorshärar och konsoliderat sitt rike. Till följd av sin expansiva politik var det tvunget för Phunguwes härskare att se sig om efter nytt land. Det blev då naturligt för dem att ge sig på den försvagade arkipelagen. Tainoa och Lubandu var dock långt ifrån så kraftlösa som phunguwe hoppats. Det som phunguserna hoppats skulle bli en snabb invasion visade sig istället bli ett långt och utdraget utnötningskrig. Phunguwe fick tidigt i kriget fotfäste på flertalet öar, men blev ideligen tillbakaknuffade av tainoa och lubanderna, utan att några fasta positioner etablerades. Kontroll över öar och stater växlade mellan de tre kombattanterna många gånger under krigen, och de skulle vara i hundratals år innan Phunguwe slutligen fick överhanden.
Isets Lubandu var nu en spillra av sin forna makt, med ett fåtal öar under sin kontroll och det mesta av sin flotta förintad. Lubanderna lyckades dock hela tiden spela ut phunguwe och tainoa mot varandra, och överlevde mycket längre än någon trodde var möjligt. Omkring år 6000 vann dock phunguwe slutligen flera avgörande sjöslag mot tainoa, och lade därmed i princip hela arkipelagen, Moran undantaget, under sin kontroll. Först nu blev det omöjligt för Iset att stå emot phunguwe, som i en slutlig invasion år 6143 krossade honom och hans rike.
(4650-5993 ark)
Taino enas av sina tre legendariska stamhövdingar ungefär år 4593. Detta är början på framväxten av en mycket stark och stridbar kultur som ska dominera arkipelagen i ungefär 1500 år. Perioden präglas av skärmytslingar med Iset och eviga belägringar och blockader mot Moran. Tainoa lyckades ena de flesta av arkipelagens folk genom ett Öråd, direkt inspirerade av Sarathikonfederationens råd i Sol Samra. Detta skapade tillsammans med en välkonstruerad byråkrati och en stark ekonomi en tämligen stabil stat. Man hade dock stora svårigheter i krigen mot Lubandu, och när de phunguwiska erövrarna kom till scenen var tainoas flotta så sargad att man inte hade mycket att sätta emot.
(5993-6693 ark)
(6693-8500 ark)
(8500-9996)