Drunoks adelsätter

---

author: Ymir created_at: '2010-07-20T00:27:26Z' id: Drunoks adelsätter links: {} title: Drunoks adelsätter

Drunokiska ätter, 2975 e.D.

Ätten Gahallan

Tre furstendömen, ett hertigdöme, två jarladömen

Med drunokiska mått mätt, är Gahallan en ganska ung ätt. Den går tillbaka till Gahallan Väderhatt av Pavara (2604-2637), en driftig borgmästare i Arlon. Han ledde återuppbyggnaden av Drunok efter de sextio svåra åren under Volmana Usurpatorn, drottning Selima och De förändades härjningar, och tog till sist över tronen då De förändrade drivits undan. Hans ätt har styrt Drunok sedan dess; till dags dato sju kungar och två regerande drottningar allt som allt; med varierande framgång.

Idag är Gahallan Drunoks överlägset mäktigaste ätt; utöver att de innehar kungamakten styr dess medlemmar över tre av landets fyra furstendömen. Pavara styrs direkt av konungen; Val Palane tillfaller alltid arvprinsen, och Valo styrs sedan ett par generationer av en av ättens sidogrenar. Ätten har sällan uppvisat något egentligt intresse av att utöka denna makt, varvid dess medlemmar ofta anses en smula ambitionslösa av de äldre adelsfamiljerna; därtill viskar onda tungor gärna om familjens enkla ursprung och dess medlemmar simpla sinnelag. Faktum är, att det är en ganska rustik släkt; man har sällan varit särskilt mycket för lyx, elegans och andra koketterier. Istället säger folk ofta att ättens medlemmar har utmärkt sig som visa, rättrådiga och flitiga; populära hos folket och lågadeln. De senaste två kungarna har gjort mycket för att förbättra relationerna med de nomadiska adelsfamiljerna i Illtariet; och illtarierna samt Palinaroätten anses vara den rådande kungamaktens starkaste sympatisörer. Kung Akala Gahallans giftermål med den raunländske storkhaganen Uriangkathaïs dotter Bortaï den Fagra anno 2974 har också gett ätten en mycket mäktig allierad i Den eviga vindens hord. Ätten Gahallans medlemmar är så gott som undantagslöst Daaktroende i Drunoks visdomskyrka; men att en son eller dotter skickas i kloster är mycket sällsynt – ättens status gör det lätt att ge överblivna söner olika poster som ämbetsmän och befälhavare.

Ättens vapen är en kluven sköld, på höger sida rutad i svart och guld, på vänster sida ett svart fält med en kärve i guld. Ättens valspråk är ”Styrkan ur grödorna”, och dess heraldiska djur är grävlingen.

Prominenta medlemmar:

• Akala Gahallan III, kung av Drunok och Illtariet, furste av Pavara, riddare av Virgilorden, med flera titlar.
• Dolis Agn och Vete, drottning av Drunok och Illtariet. Död 2964.
• Rion, prins av Drunok och Illtariet, furste av Val Palane, riddare av Virgilorden. Landsförvisad och arvlös 2974.
• Rianna, prinsessa av Drunok och Illtariet. Död 2973.
• Bortaï den Fagra khan Orkhon, drottning av Drunok och Illtariet, furstinna av Val Palane
• Tolrune Gahallan, furste av Valo, rikets överbefälhavare.
• Mark Gahallan, Tolrunes son, hertig av Namira
• Virgil Gahallan, Marks son, jarl av Tar och Vitterdal (vasall åt Ivan Dordaros)

Vasaller:

Husriddare:

• Sir Cannar, riddare, marskalk av Valo.
• Sir Pindon, konungens husriddare

Ätten Palinaro

Ett furstendöme, två hertigdömen, tre jarladömen

Palinaro är en stor och inflytelserik ätt; allmänt ansedd som Drunoks näst mäktigaste. Även bortsett från förläningarna och godsen de rår över har de stort inflytande, då de är mycket rika, kanske rikast av alla Drunoks släkter, och därtill har många av rikets mest betydelsefulla ämbeten. Olikt de flesta andra adelsätter i riket, sysslar Palinaro med handel i stor omfattning, särskilt med den jargiska provinsen Maulio. Framförallt är det metallutvinningen och vapenindustrin i ättens furstendöme Kintikla som visat sig synnerligen lukrativ genom åren; mycket av Palinaros rikedomar har sin grund där. Man har en del högt uppsatta kontakter i Maulio och Kraalen-renk-Roghan, något andra ätter förstås gärna försöker misskreditera så fort tillfälle uppstår. Trots att Palinaro tillhör rikets verkligt anrika och ädla ätter är man inte alltför populära hos den konservativa delen av högadeln, dels på grund av ren avundsjuka på ättens rikedom, dels på grund av dess oreserverade sympati med uppkomlingsätten Gahallan. Genom lång och trogen tjänst åt kronan har Palinaro vunnit mycken respekt och inflytande, emellertid, så det är sällan dess kritiker får mycket vatten på kvarnen. Ingen understår sig att smäda kungaätten öppet, trots allt.

Ättens medlemmar är kända som något förslagna och en smula giriga, men mycket diplomatiska och ädla. Männen sägs ha en tendens att bli osannolikt gamla, till sina arvingars förtret – förklaringen till denna vitalitet lär vara Kintiklas sunda bergsluft, lagom hårt arbete och ett flitig intag av drunokisk pilsner. Om kvinnorna säger man att de är osannolikt vackra och ljuva, men tenderar att dö blomstrande unga – det finns en massa mer eller mindre fantasifulla förklaringar på varför det skulle vara så. Man vördar framförallt Daak, men somliga i ätten har dragits åt Samorismens lära på sistone.

Ättens vapen är en med en silverne kavel styckad sköld, på höger sida blå med ett städ i silver, på vänster sida svart. Ättens valspråk är ”Strävan är framgångens begynnelse”, och dess heraldiska djur är gripen.

Prominenta medlemmar:

• Ruben Palinaro, furste av Kintikla, hertig av Sunnanmark.
• Dorin Palinaro, hertig av Lugdum, jarl av Silverfallet.
• Borsid Palinaro, jarl av Grimssalar.

Ätten Dordaros

Ett hertigdöme, sju jarladömen

Dordaros är en mycket gammal släkt; dess anfader Dordaros av Brek Ildun var regent åt den unge Almund II redan på 600-talet. Alltsedan den tiden har Dordaros haft rykte om sig som intriganta, makthungriga upprorsmakare, ständigt trånande efter kungakronan. De konspirerade ihop med den legendariske Narnak Kjolskrämma, hertig av Ramdor, på 800-talet, men denne förrådde dem omsider sedan han själv erövrat kungavärdigheten, och berövade ätten alla dess egendomar. Det tog sekler för Dordaros att återfå sin forna glans; och än idag är det mest ättens kusliga förmåga att få in sina fötter precis överallt som ger dem något anmärkningsvärt inflytande i riket. De senaste tjugo åren har de fört en hänsynslös maktkamp bakom kulisserna och tillskansat sig flera jarladömen, titlar och ämbeten, men man har lugnat sig betydligt sedan hertig Rurik Dordaros attackerades och dräptes av okända angripare under en jakttur för sex år sedan – det ryktas att kungen själv, eller ärkehertiginnan Drakenhjälm, låg bakom.

Ätten tros ha ansenliga rikedomar, men exakt hur rik den är tycks ingen veta, än mindre vad pengarna kommer ifrån. Man bedriver en småskalig handel, men den är inte på långa vägar nog för att förklara ättens synnerligen stora välstånd. Ryktet säger att Dordaros är trogna den jargiske kejsaren och att mycket av pengarna kommer ifrån honom; men det tycks inte finnas några bevis. Givet dylika rykten och ättens långa historia av svek och maktspel, är det inte konstigt att de är illa sedda av de kungatrogna med Palinaro och Drakenhjälm i spetsen. Ytterligare en anledning till detta är ättens många ingiften med Damariska fursteätter; storfurst Thamas egen mor var faster till det nuvarande familjeöverhuvudet; Ivan. Ättens medlemmar tenderar att vara arroganta, dryga, folkfientliga och manipulativa, med en snudd på dekadent smak för lyx och flärd. De är utåt sett starkt Daaktroende; men det går massor av illvilliga rykten om oheliga, hemliga kulter, blasfemi och Malgoarhdyrkan. Det ska sägas; Dordaros är inte utan försonande drag – Dordaros kämpade lika hårt som någon annan mot den raunländska invasionen 2973, och man har i många frågor oreserverat stöttat konungen. Sådana detaljer näms sorgligt sällan när det i hov och herresäten viskas om Dordarosfamiljen och dess ambitioner, förstås. Dordaros har få öppet allierade, och inga vänner i Drunok – man har dock täta band till Damariska och Jargiska ätter som Van Culnar, Ducas och Van Sola.

Ättens vapen är en ginstyckad sköld, på höger sida svart med en fotangel i guld, på vänster sida röd med en gyllene vindflöjel. Ättens valspråk är ”Memento mori”, och korpen är dess heraldiska djur.

Prominenta medlemmar:

• Ivan Dordaros, hertig av Altona
• Ruprecht Dordaros, jarl av Nirva
• Kamand Dordaros, jarl av Brek Ildun
• Mircalla av Targus, g.m. Mark Gahallan, Ivans systerdotter

Vasaller:

• Tarros Dunkeld, jarl av Brek Khazim
• Arngrim Dunkeld
• Halsten Van Sola

Ätten Drakenhjälm

Två hertigdömen

Drakenhjälm är den adelsätt som förlorade mest i kriget mot Jargien, där deras furstendöme Thara föll i jargiernas händer. Ättens huvudman, Vidkun Drakenhjälm, stupade i det misslyckade försöket att återerövra de förlorade landområdena, och hans ende son hade fallit redan under den ursprungliga jargiska invasionen. Sedan dess har ätten Drakenhjälm varit utslocknad på svärdssidan, och därmed dömd att dö ut. Furstens syster Esme, nybliven änka till hertigen av Navar, gavs kungens förtroende att förvalta de av ättens ägor som återstod, och har gjort så med anmärkningsvärd framgång, men hon är gammal nu, och har inga manliga arvingar.

Allt detta till trots är Drakenhjälm fortfarande en kraft att räkna med. Ätten är mycket gammal och anrik, vilket i sig gör att ärkehertiginnan Esme bemöts med stor respekt. Hon besitter vidare några av de bördigaste och rikaste förläningarna i hela riket – de båda hertigdömena Valdus och Navar. Mycket av ättens guld kunde räddas undan jargierna, och Ärkehertiginnan har således fortfarande mycket djupa skattkistor. Vidare är Valdus beläget precis på gränsen mot Jargien, och det mäktiga Valdusborg, Ärkehertiginnans högsäte, ett oumbärligt försvarsverk för Drunok. Tillsammans med det faktum att Drakenhjälm sedan gammalt har en nära relation till kungahuset, gör allt detta sammantaget att ätten fortfarande är en kraft att räkna med i Drunoks politik. De är mer krigshetsande än några andra, ty Ärkehertiginnan skyr jargier som pesten och drömmer om att återvinna sina förfäders marker. Hennes vasaller och husriddare är väl förberedda för ett nytt krig.

Ätten Drakenhjälm har egentligen bara två levande medlemmar; Ärkehertiginnan, och hennes systerdotter, den unga fröken Telda av Navar. Denna är utan tvekan den mest eftertraktade ungmön i hela riket; ty den som vinner hennes hand, vinner två magnifika hertigdömen, och således väldigt mycket makt och prestige. Detta i sig är en källa till politisk oro – det är ett viktigt ess i rockärmen för Ärkehertiginnan att hon har makten att i princip skänka bort sina mäktiga domäner till vem hon än vill.

Ättens vapen är en kvadrerad sköld i gråverk och purpur, i första och fjärde fältet en silverne drake, i andra och tredje fältet en silverne hjälm. I det fullständiga vapnet är hjälmprydnaden alltjämt en furstekrona. Ättens valspråk är X, och draken dess heraldiska djur.

Prominenta medlemmar:

• Esme Drakenhjälm, hertiginna av Valdus och Navar
• Telda av Navar, hennes systerdotter

Vasaller: Sir Nanmar

Ätten Dunkeld

Ett hertigdöme, ett jarladöme

Dunkeld är en ätt av damarisk härkomst som för några generationer sedan vann värdigheten som hertigar av Illtariet. Detta retar många än idag; med Drunoks uråldriga adelsskaps mått mätt är Dunkeld blott uppkomlingar. Inte heller deras egna vasaller och undersåtar är överdrivet lojala; illtarierna hade mycket hellre sett en hertig av deras eget folk. Ätten Dunkeld excellerar dock på krig och strategi, och deras många militära segrar i kombination med en, av allt att döma, obändig lojalitet till Drunoks krona har cementerat deras grepp om Illtariet - åtminstone tills vidare.

Sedan gamle hertig Dunkeld dog i ett överfall ihop med sin äldsta son och dotter har ättens levande medlemmar bestått av tre bröder och en syster, alla barnlösa än så länge. De har givetvis några kusiner etc annorstädes, men dessa är av ringa vikt på den politiska scenen i Drunok.

• Hertig Njal Dunkeld av Illtariet
• Tarros Dunkeld, jarl av Brek Khazim
• Arngrim Dunkeld, jarl av Vedrin
• Tyra av Vedrin

Ätten Agn och Vete Rehelm Agn och Vete, hertig av

Dunaätten

Ätten Tornfalk

Ätten Talarra Bernard den Okuvlige, hertig av Talarra Adela av Talarra

Ätten Klippa

Ätten Trevena Malkom Trevena, kung av Utmark Valdemar Trevena Aros Trevena Vigrid Trevena Nierika av Durum

Borsiderna