-
Notifications
You must be signed in to change notification settings - Fork 0
Beatrix
author: Lycan created_at: '2012-09-21T09:03:01Z' id: Beatrix links: category:
- De vita svalorna på berget Vostram mention:
- Alaisina
- Blancheflor
- Castellosa
- Juliana
- Mirella title: Beatrix
Du är stark, lång och atletisk och föddes som sladdbarn och den yngsta i en stor syskonskara till den stenrika Progenies-ätten. Din far Dux Marius Progenies, guvernor i Liboria hade stora ambitioner för både sig och sina barn. Vägen var utstakad inom kejsardömets såväl profana som religiösa delar. Konsultatorer, Guvernorer och Censorer, sådan titlar förväntades ni få. Kampen mellan dig och dina syskon var alltid hård och ingenting annat än excellens förväntades av er.
När du var tillräckligt gammal skickade du till elitinternatet Flos i väster, där samtliga dina bröder och systrar gått tidigare. Ständigt fick du höra om deras prestationer och stordåd. "Visste du att Marcos läste hela Libera under sitt första år här?" och så vidare. Alltid var det någon av dina systrar eller bröder som gjort det du just höll på med, fast lite snabbare eller lite bättre. Till internatet fick du bud om dina syskons framgångar. Från alla hörn i kejsardömet verkade Progenies-barnen så framgång. Känslan av att varje bana du gav dig in på skulle resultera i att du blev den eviga tvåan, växte sig allt starkare. När din äldsta broder, Vincierius, utsågs till den yngste primoden genom tiderna, var måttet rågat.
Det var dags att ge sig av och bryta mot allt. I skolan hade ni fått vapenträning och även om du som kvinna fått begränsad tillgång till detta hade du girigt insupit den kunskap du fått tillgång till. Utöver detta hade du övat lite i hemlighet och insett att detta; det var något som du skulle kunna överträffa alla dina syskon i. Du flydde från internatet och slog följe med en gladiatortrupp. De tränade dig vidare och under några månader fick du äntligen uppleva den totala friheten.
Dina strider åtdrog sig viss popularitet för den udda kombinationen storväxt kvinna med ädlingsmanér. Efter ett tag hann det sprida sig att du flytt och oundvikligen blev du upphittad och infångad av någon knöl till gorilla, hyrd av din far. I skam återvände du till Liboria, praktiskt taget i kedjor. Väl där väntade en uppläxning för brist på ansvar, olämplig klädsel, okvinnligt beteende med mera. Valet stod mellan livstids husarrest eller klosterliv, och det senare alternativet lät som att det skulle innebära liiite mer frihet. Ett "lämpligt" kloster valdes ut, vilket visade sig vara Gran Vostram i bortersta Tarkas. Alltså den oländigaste och avlägsnaste delen av en ociviliserad och människotom sandöken.
Klostret känns lite för litet för dig, men efter det äventyr som var Den Stora Händelsen bands du hårt till dina vänner och trivs ändå. Du är fortfarande väldigt envis, även om det inte betyder att du ständigt måste få din vilja igen. Snarare är det så att när du väl bildat dig en uppfattning om något är du ganska säker på din sak, på gott och ont.
Alaisina är helt klart karaktärssvag. Har människan inga ambitioner med sitt liv? Du irriterar dig väldigt på att hon inte ger allt. Visst, ni är inte på världens roligaste plats direkt, men nu är ni ju här. Lika bra att göra det bästa av situationen. Ändå, Alsisina är den enda som visar något tecken på fritänkande och det är väldigt uppfriskande på det här tillknäppta nunneklostret.
Juliana Hennes trofasthet och övertygelse är solklart imponerande. Du har börjat förstå att Juliana ser sig själv som någon slags profet, och en gång sade hon i affekterat tillstånd något om att du var var hennes svärd. Du försöker spela med i Julianas idéer så gott det går, men du kan inte riktigt förmå dig att faktiskt tro på henne. Ibland tänker du att Julianas fixering vid sitt "himmelska uppdrag" gränsar till heresi och definitivt är långt över gränsen till högmod. För det mesta har du dock överseende med hennes övertygelser och ser henne för det hon primärt är i ditt liv; en trogen vän.
Mirella Även om du efter Den Stora Händelsen är väldigt nära henne var du inte den som först bjöd in Mirella till er krets. Hon är uppvuxen i ett munkkloster många mil öster om Gran Vostram, och är av zhanisk härkomst och således var dina känslor minst sagt blandade. Under din gladiatortid utmanades många av dina fördomar, men sanningen att säga har du inte riktigt kommit över det du uppfostrades till: förakt för barbarer, icke-jargier. Med Mirella finns något förbjudet som gör henne intressant. När det verkligen gäller ställer hon dock alltid upp, och då påminns du om vad som gör er till så bra kamrater.
Blancheflor Du vet att hennes familj fick inkvisitionen på sig, och hon kan inte ha haft det lätt. Hon bär ärren av en som först pinats av sin djävulsdyrkande familj och sedan hamnat i den kejserliga inkvisitionens klor. Hon bär dock sin smärta med bravur, hon kanske inte alltid pratar så mycket, men hon är en vän. Ibland plågar hon dig med grymma skämt om din kropp. Varför en människa som lidit så mycket ont kan hemfalla åt den typen av sadistiska skämt är bortom ditt förstånd, men du är rädd att krossa hennes bräckliga självförtroende och brukar försöka le åt henne, men ge henne blickar för att få henne att förstå att det inte är roligt.
Castellosa Du älskade henne. Det finns inget lättare sätt att uttrycka det på, inget mer smärtsamt, inget ärligare. Hon var din vän, din konfidant, din vapendragare. Visserligen stod hon nära Juliana och Mirella också, men ni två hade något speciellt, ett särskilt band. Dina tankar vandrar ideligen åt hennes håll. Du förstår inte varför hon hängde sig och känner huvudsakligen vrede över hennes död. Det du inte förstår är varför Syster Iceni, klostrets läkare, vred på sig och såg så obekvämt ut när Moder Elsevir nämnde det med vigd jord. Det är klart, Iceni som alltid är så snäll mot noviserna kanske bara kände motvilja mot att hon skulle hamna där.