Gbanju Pouliwana
author: Lycan created_at: '2012-09-13T09:23:28Z' id: Gbanju Pouliwana links: category:
- Arkipelagisk historia
- Gudsmän
- Historiska personer
- Klärvojanta
- Profeter mention:
- Atakalaua
- De yttre öarna
- Den Eviga Drömmen
- Gilani
- Hobinabraffa
- Hudonrullarna
- Jabalsu
- Jaspishovet
- Kiva
- Likmaliter
- Lix Lamacon
- Lubandu
- 'Manah Tui''ranyan'
- Norra arkipelagen
- 'Ok''oaru'
- Oke
- Phunguwe
- Shamhata
- Sor
- Tainoa
- Tenyanda
- Wakla Marakunda
- Yama
- Yttre öarna title: 'Gbanju Po''uli''wana'
Enligt Hudonrullarna som förvaras i imayhelgedomen Jabalsu i Hobinabraffa kan de phungusiska idéerna om en expansion österut härledas till en tidigare folkvandring. I krönikan talas det om Gbanju, kejsare Manah Tui'ranyans av Phunguwe högra hand och en av de mest inflytelserika figurerna vid Jaspishovet. Han var en fulländad astrolog och hans kartläggningar av Mundanas stjärnhimmel och beräkningar kring himlakropparnas rörelser används fortfarande vid forianska universitet. Det mesta av hans status kom emellertid från hans visioner och sannsyner. Gbanju ansågs stå i direkt kontakt med Tenyanda och Den Eviga Drömmen, och hans järtecken hade flera gånger räddat Tui'ranya-dynastin undan katastrof.
När Gbanju så började få drömmar från en entitet som kallade sig för Likmálan, som talade om en stor katastrof i antågande, och det nödvändiga behovet av en utvandring österut, var det många som hörsammade hans varningstal. Kejsare Manah och resten av Tui'ranyans översta skikt vände sig dock emot Gbanju, och förkunnade att Phunguwes härskare på intet sätt ämnade lämna sitt hemland, annat än som erövrare. Gbanju blev dock allt mer uppfylld av Likmálans visioner, och började samla fanatiker och lycksökare omkring sig, utan den kejserliga maktens goda vilja.
Till slut hade likmaliterna, som de kommit att kallas, blivit så många att kejsaren inte längre kunde ignorera dem. Gbanju stod även han alltjämt i hög aktning hos många inflytelserika, religiösa personer, och den kejserliga administrationen ändrade attityd något. Kejsaren gick nu och och gav likmaliterna och deras projekt sin välsignelse, och lovade också att i någon utsträckning sponsra expeditionen. I hudonrullarna skriver den okända kejserliga krönikören att Gbanju "var uppfylld av andlig inspiration", men mer sentida läsare av texterna har i någon mån ifrågasatt detta. Gbanju var i sanning en mäktig individ vid Jaspishovet, men som präst hade han ingen rättighet att äga land eller möjlighet att skapa familj. Kanske var hans religiöst motiverade exodus inget annat än ett försök att skaffa världslig makt åt sig själv.
Oavsett anledningar och svårigheter kom det sig till sist att Gbanju Po'uli'wana lämnade Shamhata med tusentals följeslagare ombord på ett hundratal fartyg av varierande storlek. Pilgrimerna seglade österut, och försvann ur den phungusiska historieskrivningen. Detta hände någon gång under kejsare Manah Tui'ranyans sista regeringsår, antagligen 5568 eller 5569 ark.
Hur det gick för Gbanjus expedition är omtvistat. Några sekel senare, när phunguwe av olika anledningar sneglade österut, var Gbanjus kungadöme i öster ett ständigt förekommande argument för en phungusisk expansion. Det verkar som om det förekommit en föreställning i phungusisk kultur om att Gbanju koloniserat åtminstone en ögrupp (Atakalaua, av vad det verkar efter fragment av phungusiska kartor), och att denna besittning badade i guld och rikedomar. Om detta berodde på vild fantasi hos phungusierna, eller kanske korrespondens mellan Gbanjus folk och moderlandet kan vi bara spekulera om. När phunguserna sedermera reste österut i stort antal och inledde sina territoriala konflikter med Tainoa och lubanduriket fanns det hur som helst inget spår av Gbanjus folk.
Flera moderna lärda i Arkipelagen, däribland Gilani och Wakla Marakunda, har framfört teorin att Ok'oaru är ättlingarna till Gbwanjus expedition. Ok'oaru dyrkar Yama och har många andra påtagliga kulturella och utseendemässiga likheter med darkenerna på Den södra kontinenten, men Phunguwe tros ha landstigit först i centrala västra Arkipelagen, på Oke eller Sor, och det dröjde många sekel innan de kom så långt söderut som De yttre öarna. Man vet att Phunguwe i någon mån koloniserade de Yttre öarna, men omfattningen av denna kolonisering vet man mycket lite om. Vissa fragment av bevarad phungusisk korrespondens gör dessutom gällande att öarna redan var bebodda vid phungusernas sena anländande.
Med grundval av detta har den så kallade 'Gbwanju-hypotesen' uppstått, där man antingen menar att öarna var obebodda när Gbwanjus expedition nådde dit, eller att de mötte och blandades upp med en överlevande spillra av den fornstora kivanska civilisationen. De urinvånare som phungusernas sena anländare (ie en andra våg av phungusisk kolonisation i Gbwanju-hypotesen) då skrev till centralmakten i Norra arkipelagen om skulle då alltså ha varit ättlingar till Gbwanjus immigranter.