Etien Durmand
author: Joel created_at: '2011-02-14T15:34:27Z' id: Etien Durmand links: category:
- Bastarder
- Dumma blondiner
- Folk i Stora Arkipelagen
- Fria Riddare
- Hjältar
- Hopplösa romantiker
- Rollpersoner
- Röda Triskelen
- Sabrier mention:
- Arienne Senlis Devin de Ryon
- Burwell av Cahain
- Claim Solais
- Clotaire
- Enry av Tír Chellaigh
- Gavon Senlis de Belleme
- Jahanet av Undas
- Luċien Armares
- Marcel Devin de Ryon
- Milfrey
- Piett Durmand
- Svarta Arsinoë
- Wahi
- Ysanar Ulthari occurrence:
- Durmand2.jpg
- Wikietien.jpg title: Etien Durmand
Etien är den ende och oäkta sonen till den landlöse riddaren Piett Durmand och Mariela Senlis de Belleme. Tyvärr råkade den senare vara maka åt greve Gavon Senlis de Belleme vid tiden för barnaavlandet och således eskalerade raskt ett diskret skött förhållande mellan en hjältemodig, men fattig, riddare och en behagfull, men försummad, grevinna till en fullskalig skandal. Eftersom Piett var en hederlig karl erkände han utan omsvep frukten av deras affär som sin egen avkomma och därmed fanns det inga som helst hinder för den förorättade greven att få skilsmässa beviljad och sin otrogna hustru avhyst till närmaste kloster.
Piett var som bekant tämligen mån om att göra rätt för sig, och dessutom djupt förälskad i den numera föredetta grevinnan och beslöt sig därför att för att så gott han kunde rädda upp situationen och göra en någorlunda ärbar kvinna av henne. Som landlös riddare utan fast tjänst till någon var han i en dålig situation att bli familjeförsörjare, och gav sig därför av för att vinna land och titel åt sin kommande dynasti på det sätt han bäst mäktade, med lansen sänkt. Tyvärr slutade hans ädla företag i katatstrof vid torneringen i Uriens, då han efter en vunnen dyst fanns sittande död i sadeln med en lansspets mellan revbenen. Utom sig av sorg svor Mariela klosterlöftena och blev Syster Marella och därmed blev Greve Gavon lämnad i den föga avundsvärda situationen att ha sin föredetta hustrus bastard på halsen.
Även om greven kanske var den sortens man som helst slängt battingen åt vargarna i en sån här situation, så hade hans döttrar dock raskt förälskat sig i det lilla knytet och gav honom ingen annan utväg än att låta bastarden växa upp i hans eget hus. Som plåster på såren såg dock greven till att hans storsinta handlande blev vida känt och att hans namn framhölls som ett exemplar av osjälviskhet och barmhärtighet av ingen mindre än primoden av Turina i den av dennes predikningar.
Grevens frikostighet hade förstås gränser och när Etien var sju år gammal och hans äldre halvsystrar en relativt ovanlig syn i Belleme lämpades hans relativt oceremoniöst över som page hos sin fars gamle vapenbroder, den vandrande riddaren Burwell av Cahain.
Etien lärde sig snabbt att trivas med den buttre gamle riddaren och dennes kringflackande liv. Han fick en rejäl riddaruppfostran av den gamla skolan med tornerspel och tillfälliga tjänster hos olika adelsherrar. Sin första riktiga strid deltog han i vid femton års ålder, som riddar Burwells väpnare.
En skandal involverande baronen av Deorabys andra dotters utomäktenskapliga havandeskap fick Etien att hastigt och lustigt bege sig till kolonierna i arkipelagen på obestämd framtid, även om han hävdar sin oskuld i frågan. En komplicerande faktor är onekligen att han inte kan bevisa sin oskuld utan att dra vanära över baronen av Crecgans unga hustru. Vanligtvis bor han som gäst hos sin syster Arienne och hennes make men ger sig ibland iväg på diverse mer eller mindre ridderliga äventyr. Han ägnar sig även åt en sporadisk, och ensidig, korrespondens med baron Deoraby som till påfallande stor del består av anklagelser och smädelser.
Etien bär svärdet Claim Solais, ett arvegods efter sin far. Han är den ende överlevande i ätten
Durmand och bär därför (liksom sin far) ättens vapensköld som sin egen. Blasoneringen är som följer:
På en en grön sköld en balk i silver. Över detta en fläkt örn i kontrafärg. 
Etien är något över meddellängd och förhållandevis kraftigt byggd (men absolut inget som står ut bland män i hans värv). Hans halmblonda hår brukar vara lite charmigt rufsigt och luggen har en tendens att falla ned i ett par spjuveraktiga blå ögon. Ett skönt anlete och sorgfri, uppsluppen och nästan skamlös natur gör honom väldigt populär bland kvinnor av både hög och låg börd men i regel brukar han vara relativt försiktig med att utnyttja detta till fullo, då en skandal till lätt hade kunnat kosta honom huvudet.
Trots sitt kvinnotycke och enligt utsago mångfaldiga kärleksaffärer (han har hunnit med ett par, men inte i närheten så många som rykten gör gällande), har Etien förlorat sitt hjärta helt och fullständigt till den faliska kaptene Svarta Arsinoë, även om han inte gör sig några illusioner om att det finns något hopp för mer än den sporadiska, men passionerade, kärleksaffär de är inblandade i. Han är väl medveten om att hon inte kommer vända sitt folk och sin familj ryggen för en man, allra minst en sabrier, och det är måhända denna bitterhet hos dem båda som lett till kärleksaffärer vid sidan av för dem båda.
Under torneringen på Saar gjorde Etien väl ifrån sig under dysten, mest iögonfallande genom sin spektakulära utslagning av Jahanet av Undas på första anloppet. Vidare besegrade han även Sir Milfrey och Lady Enry av Tír Chellaigh i jämna och hårt utkämpade dyster innan han besegrades av Sir Ysanar Ulthari, dock utan att slås ur sadeln och inte innan han brutit en lans mot den namnkunnige riddaren.
Vid bohorden vann han än mer ära genom att leda sitt eget banér till seger efter att, uppseendeväckande nog, ha rekryterat bland annat Clotaire att kämpa under det. Det har sedan dess oavbrutet surrat rykten om varför denne smått legendariske hjälte skulle ställa upp under en relativt okänd sabrisk riddares banér.
Etien fortsatte sitt uppseendeväckande beteende på Saar då han under segerbanketten offentligt skämde ut sin svåger Marcel Devin de Ryon med elaka antydningar om dennes manlighet och sedan oväntat seglade iväg mitt i natten.
Efter en äventyrlig rundresa på jakt efter en samling gamla reliker bröt Etien och Arsinoë slutgiltigt upp, och hon seglade hem mot Caserion. Etien har numera ett någorlunda stabilt förhållande med krigarkvinnan Wahi.
Etiens närmaste vänner är hans syster Arienne och Luċien Armares. Han tar ofta på sig rollen av deras samvete när deras planer hotar att gå från praktiska till hänsynslösa. Han är inte särledes intresserad av deras ränksmidande utan låter ofta dem sköta det utan hans inblandning, och nöjer sig med att agera muskler åt deras hjärnor. Han ser upp till dem båda men oroar sig ibland för deras odödliga själar, särskilt Luċiens. Han är något frustrerad över Ariennes accepterande av sin makes krav att lägga undan sitt svärd, och uppmuntrar henne konstant att leva upp till sin riddartitel. För sin svåger hyser han inget andra känslor än ett avgrundsdjupt förakt.