-
Notifications
You must be signed in to change notification settings - Fork 0
Lycans Eumo
created_at: '2012-10-17T10:39:05Z' id: Lycans Eumo links: category:
- Work in progress
- Wtf mention:
- Darkener
- Qulimanwe
- Ressiöknen
- Saishin bet Elimel title: Lycans Eumo
Något jag har funderat på är termen Eumo såsom en större geografisk enhet (Eumo, Belu, Dhuk, Summag och Vildlanden), och termen Eumo som stat. Bör man kalla Eumo (geografiskt område) för något annat än Eumo (stat)?
Stora Eumo är ett enormt område bestående av mer eller mindre laglösa områden kring Caibukten.
Nästan hela Eumo består av öken eller torra stäpper vilka är bebodda av krigiska stammar. Det
är en till stor del gudsförgäten och ogästvänlig avkrok med vidsträckta ökenområden och hemsökta
jungler.
Eumo är även namnet på den stat som breder ut sig från Himmelsbergen i väster till Momolan i öster, begränsad söderut av Ressiöknen och norrut av Caibukten.
Eumo skiljer sig starkt från Mûhad och Momolan. Det är i mycket högre grad en smältdegel av olika folk och ett gränsrike; bortom Eumos marker upphör civilisationen helt. Men Eumo hålls samman av munkarna i Sung och hot från yttre fiender. Det är en i högsta grad hetrogen kultur, resultatet av sekel av omkringflyttande klaner, gästarbetare, lycksökare, karavanstäder, krig och allmänt kaos.
På sistone har guldruschen i Belu och Toktamishs härjningar varit svåra prövningar för det illa sammanhållna riket.
Eumo är en, sett efter dagens politiska klimat, ekonomiskt svag nation. Fordom låg regionen mitt i ett nätverk av handelsvägar, med starka forianska statsbildningar i söder, Edron och Parashia i väster och Mûhad i nordöst. Med västländernas förändrade politiska klimat förlorade dock många handelsvägar mycket av sin rörelse. Till följd av detta har Eumo befunnit sig i något av ett ekonomiskt kristillstånd, med konsekvenser som klanfejder, fattigdom och starka kriminella familjer i regionens utkanter.
Den blomstrande gruvdriften i väster och den kvarvarande karavanhandeln (med primärt Momolan) i kombination med en del riktigt bördig jord i Beludalen och i de zhandominerade områdena längst i nordöst har hjälpt till att upprätthålla ett relativt välmående hjärtland i Eumo, särskilt kring Sung. Sungmunkarna har styrt upp en relativt stark statsmakt i Eumos inland och har tagit ansvaret för att fördela regionens rikedomar. Sungmunkarna är generellt högt respekterade och har gjort mycket för att hålla stora delar av Eumo stabila.
Eumos mer perifera regioner tenderar dock att vara laglösa och nergångna. Folket i Eumo De
vildsinta stammarna i Eumos utmarker lever till stor del på tullar, röveri och karavanplundring
(bland annat av guld och ädelstenar som transporteras ut från Belus dal). Stammarna i perifera Eumo
är självständiga och krigiska, men de flesta är ändå lojala mot munkarna i Sung, och brukar följa de
dekret som åläggs dem från Sung i alla fall officiellt.
Munkarna är respekterade för sin visdom och utmärka stridsteknik.
Invånarna är ungefär 30.000 till antalet, mörkhyade och ganska korta.
Arkitektur Eumos många olika folk, livsstilar och klimattyper har resulterat i väldigt varierande arkitektur. Bland de zhaniska stammarna är nästan alla nomader och bor i tält av traditionell zhanisk typ, ett bruk Asw'tala-tosherna också upptagit, och även om de senares tält ofta görs av djurhudar istället för tyger. De traditionella byggmaterial i Eumo är lertegel och adober är vanliga.
Sungmunkarna själva är något av en kultur i kulturen. Även om organisationen är öppen för medlemskap för vem som helst är det vanligaste att familjer lämnar spädbarn till munkarna för att uppfostras inom sungväsendet. Detta har resulterat i en
Sung upprätthålla ett jämförelsevis stort invånarantal, och det finns 19 000 invånare
Belu: 6000
Mido: 4400
Negigg: 11 000
Dhuk 4000 (ingår inte egentligen i Eumo)
Yssuk: 2000
Kanga: 2700
Kyunlu: 3300
Györmo: 1900
Qulimanwe är en tosherstam som länge bebott Eumos bördigare områden mot Beludalen i väster. De flesta lever som bönder vid skogens rand, men med tiden har många spritt sig åt sydöst och nordöst, och försöjer sig på fiske, handel och boskapsskötsel. Åter andra har odlat jord i Belu, och Qulimanwe har stort inflytande där eftersom de äger mycket jord, gruvor och annan egendom. De är också kända för att de använder de väldiga draghârödlorna som riddjur och plogdragare. Qulimanwes olika familjer följer en semi-matriarkal struktur, där kvinnor tillmäts relativt hög status eftersom både släktnamn och jordegendomar ärvs från mödernet. Qulimanwe har en rik musikalisk tradition, med vandrande trubadurer kallade Agbidja som ibland återfinns så fjärran som i Mûhad, men deras påverkan på Eumos kultur är liten jämfört med darkenernas och zhanernas. Detta har inte hindrat dem från att skaffa sig viss respekt i Eumo, speciellt som flera av dem blivit ganska rika. De klär sig gärna i luftiga, ljusa kläder av bomull, och de flesta män bär den stora, eumoiska lengkniven, och inte bara som en statuspryl - i Eumo är folk alltid redo att döda.
Aomefolket är Västlandens mest ansedda darkenerstam. De utgör lejonparten av alla darkener i Eumo, 30% av dess befolkning, och merparten av Sungmunkarna. Ursprungligen utgjorde de magikratin Torlins härskande skikt, men flydde därifrån sedan Torlin förstörts av zhanerna. De bjöds in till Sung av den dåvarande högste Sung, och blev med tiden en av de bidragande faktorerna bakom Eumos enande. Mötet med det gamla Sungfolket blev mycket givande för båda parter, och såväl magi som vetenskap och annan lärdom frodades. Aome har ett stolt arv efter Belag Duncinna, forntidens störste magiker, och deras mystiska tradition är ännu mycket levande. En del drömmer om att återta Torlins slätter från det krigiska Mbingunifolket som nu håller dem, men de flesta är nöjda med sin lott i Eumo, där de lever som boskapshållande nomader, bönder, handelsmän och munkar.
Så gott som alla Aome är hängivna följare av Sungs lära. Olikt många andra darkenerkulturer förekommer sällan färgglada dräkter hos Aome, som har kommit att föredra enkla mönster och diskreta färger. Kvinnorna bär i regel halvlånga klänningar medan männen draperar sig i lätt broderade svepningar i ofärgad bomull eller linnetyg - heliga män bär saffransgult eller orange, medan en del upproriska lättingar bryter mot traditionerna genom att bära direkt osmakligt färgglada dräkter. Den klassiska forianska halmhatten är en särskilt populär accessoar bland de mer stilmedvetna. Generellt har Aome tunnare läppar och smalare näsor än andra darkener och förhållandevis ljus hy, men det varierar ganska mycket eftersom de blandats upp med Eumos andra folk under årtusendena.
Asw'tala är Eumos största tosherstam, en lös gruppering av klaner som för en nomadiserande tillvaro på slätterna nordväst om Sung. Enligt ryktena var de en gång gruvslavar i Akpilos, men gav sig ut för att söka ett nytt liv på slätterna sedan detta rike gått under. Olikt de flesta andra pastoralnomader i regionen är de inga framstående ryttare, utan föredrar att följa sina boskapshjorder till fots, medan packningen helt sonika lastas på woyk-bufflar och slädar. För den sakens skull är Asw'tala på inga sätt veka; även oaktat deras stora antal är de mästare på att gömma sig i sina markers höga gräs och bombardera angripare med förgiftade bågpilar och kastspjut. Trots detta åtnjuter Asw'tala inget vidare inflytande i Eumo, vilket gjort dem allt mer frustrerade genom åren - såväl zhanerna som Aomefolket och deras Mbinguni-legosoldater är fortfarande mycket starkare krafter i landet. Asw'tala har alltid vetat bättre än några andra hur man blidkar Summags demoner, men på senare år har dessa kunskaper kommit att omvandlas till en direkt religion. Under ledning av karismatiska schamaner har man funnit nya sätt att besvärja demoner och förfadersandar och utvecklat en komplex demonologisk tradition som av många utomstående betraktas som blasfemisk och olycksbådande. En viktig sådan ledare är för närvarande den kvinnliga schamanen Mudami, som försöker få till stånd en allians med Qulimanwe för att öka toshernas inflytande i regionen. Asw'talas män bär sällan mer kläder än höftskynken och ibland tjocka mantlar av woykpäls till skydd mot väder och vind, medan kvinnorna bär färgglada, mönstrade draperingar i bomull och ylle. Ibland använder man även halmhattar av foriansk modell, men med karaktäristiskt spetsiga kullar och mycket smala brätten. Smycken av ben och brons är populära, och märkliga amuletter och fetischer vars syfte inte ens Sungmunkarna tycks förstå. Stammens medlemmar är något längre än tosher i allmänhet, men fortfarande givetvis korta och klena i förhållande till darkenerna.
Darfana är en darkenerstam som i årtusenden fört en nomadisk tillvaro i Ressis södra delar, och kan öknen som inga andra. De är eftertraktade som vägvisare och karavanvakter, men håller sig oftast för sig själva med sina boskapshjordar. Darfana är tämligen fredliga, men har ett mycket gott rykte som krigare och lämnas därför i fred, tillochmed av Ressis många rövarband. Vid de tillfällen de faktiskt har blivit hotade eller förolämpade har de inte varit sena att ta till vapen, för de är ett mycket stolt folk och måna om sina ofruktsamma marker. Vidare är de några av Västlandens främsta kameluppfödare. Ett fåtal är högt skattade glasblåsare som har imponerande, flyttbara verkstäder i sina tält.
Darfana är mycket långa, med gles kroppsbehåring och närmast blåsvart hud. De har rakt hår som männen ofta sätter upp i hårpiskor eller komplicerade flätor, medan kvinnorna rakar huvudet helt så när som på en liten hästsvans. De dekorerar gärna sina hjässor med pannband infattade med pärlor, elfenben och guld, och bär också i övrigt dyra guldsmycken och spjut och bågar av fin kvalitét. Den traditionella klädseln är luftiga, purpurfärgade rockar med huvor, tillverkade i sammet, siden eller andra värdefulla material. På det hela taget är Darfana mycket måna om sitt utseende, och byter till sig allehanda lyxvaror för de kameler, pälsar och glasföremål de förser zhanerna med.
Tuulam är en toshisk folkgrupp i Eumo. Tuulam bebor djunglerna utmed södra Urad-Them-floden, där inga andra människor lever. De är förhållandevis primitiva jägare och samlare som helst håller sig för sig själva, men eftersom de kontrollerar vägarna utmed floden har de ett litet mått av inflytande i Eumo, särskilt i handelsutposten Dhuk. En fåtal av Tuulam livnär sig på handel, och jägare av detta folk återfinns ofta i Dhuk och Mido där de dyrt kan sälja exotiska pälsar och andra saker från djurriket. Tuulam är de enda (utöver kamorferna och andra för-mänskliga, dolska ting) som något sånär känner till djunglerna, och kanske just därför finns det en aura av mystik kring dem. Som så många andra platser i Västlanden sägs djunglerna vara hemsökta av osaliga andar från forna riken, och en Tuulam-guide ses därför som nära nog obligatorisk för de som trots allt vågar sig in i djunglerna i jakt på örter, pälsar och andra rikedomar. Tuulam har mörk hy som de ofta målar i egendomliga mönster vars innebörd enbart deras egna schamaner förstår. I övrigt klär de sig på sin höjd i höftskynken. Ofta ger de ett något utmärglat intryck, med smala lemmar och ansikten. De jagar med blåsrör och enkla bågar, men byter mycket gärna till sig dyrbara knivar som de ser som statusföremål. Det sägs att Tuulam leds av ondskefulla häxdoktorer som utövar ett hänsynslöst skräckvälde, men mycket lite är egentligen känt om dem – det är kanske, som så mycket annat, bara ett grundlöst antagande av zhaniska resenärer med alldeles för mycket fantasi. Den annars trovärdige Hazmar Murân har dock en mycket livfull anekdot om hur några toshiska häxmästare tog honom till fånga under en flodfärd och försökte koka honom i en stor kittel, under vilda tjut och munter dans.
Mbinguni är ett hemlighetsfullt folk som, av allt att döma, tog över delar av det fornstora Torlins gamla marker sedan Aome övergivit dem. Dessa marker är svårt härjade av skräcködlor, rövarband och nomadstammar, många ditlockade av legenderna om Torlins försvunna guld, vilket av nödvändighet gjort Mbinguni krigiska och misstrogna mot främlingar. De har stor respekt för Sungmunkarna, men utöver det har de inte goda relationer med någon, vilket gör att få faktiskt har sett deras rike. De som trots allt gjort det hävdar att Mbinguni bebor de övervuxna ruinerna av storslagna tempelstäder, sporadiskt upprustade och utsmyckade med djurhudar, totempålar och märkliga, målade sköldar. Även om man inte på långa vägar kan leva upp till zhanernas teknologi besitter Mbinguni goda kunskaper i smideskonst och vattenteknologi; de tillverkar utsökta vapen och smycken, och fantastiska fontäner, kanaler och bassänger pryder deras vittrade städer. Besökare har förbryllats över att alla Mbingunis bosättningar och odlingar ligger på sydvästsidan av Akazufloden; dess andra strand skyr de som pesten, och inte ens deras boskap får beta där. Mest kända är Mbinguni för att det är deras kvinnor som krigar. Om de verkligen är ett matriarkat tycks ingen riktigt veta, men deras män syns aldrig till utanför deras egna domäner, och knappt ens där. Upptäckaren Hazmar Murân hävdar att Torlins män drabbades av en förbannelse som gjorde dem och deras efterkommandes söner veka och sjukliga, och att de därför av nödvändighet låter sina kvinnor kriga åt sig medan de själva härskar från bekvämligheten i tempelstäderna. Det finns givetvis andra, än mer sensationella teorier, från att männen hålls hunsade och förslavade till att de blivit uppätna av Torlins skräcködlor hela bunten. Mbinguni, åtminstone kvinnorna, är högresta och atletiska med ljusbrun hy. De har darkenerfolkets karaktäristiska fylliga läppar och breda näsor, men blå ögon och rakt hår som de sätter upp i komplicerade uppsättningar i fjäderprydda bronskronor. De klär sig oftast bara i höftskynken, men byter till sig purpurtyger av Darfana att bära vid festliga tillfällen, och deras mångfald av guldsmycken är i sig imponerande. Ingen vet var Mbinguni får allt sitt guld ifrån, vilket ytterligare bidragit till ryktena om Torlins rikedomar. I strid är Mbinguni bättre rustade än nästan något annat darkenerfolk norr om Forion, med sköldar och lätta rustningar av brons och hudar och svärd och kastspjut av stål.
I forna tider gick det många handelsvägar genom den södra kontinentens inland, mellan Ziu och Akpilos i norr och de mäktiga rikena Torlin och Dabu i söder. I perioder var handeln så lukrativ att hela riken livnärde sig på den; ett berömt exempel bland zhaniska historiker är det kortlivade men mäktiga Ebla-imperiet, som blomstrade längst Malásarsjöns södra stränder på 1000-talet f.M. De primära rutterna gick från Somilio i Akpilos via Sung till Aragan i Torlin, samt senare från Alkarzan till antingen Jaccumta eller Ebla, och vidare till Dabu. Det fanns också många andra rutter, men hela systemet av handelsvägar kom att kallas för "Elfenbensleden", efter den länge allra viktigaste handelsvaran. Med Torlins och Akpilos fall och Edrons uppgång kom dock allt mer av handeln att ske sjövägen, och efter att Dabu gått under och Jaccumta-riket stagnerat började Elfenbensleden förfalla. De en gång säkra vägarna blev allt farligare sedan statsmakterna som skyddat dem försvunnit, och monster, rövare och krigiska barbarstammar började hemsöka resenärer. De upptrampade stigarna slukades åter av savanngräs, djungelväxter och ökensand, de pålitliga kartorna vittrade sönder, och inga nya ritades. Det fanns inte längre ett behov. Idag är den södra kontinentens inland alltjämt en tämligen outforskad och farlig plats. Nästan all handel mellan zhanernas riken och Forion sker sjövägen, och söder och väster om Malásarsjön har knappt någon civiliserad människa satt sin fot på årtusenden. Hazmar Mûran är en av få som utforskat området, och då endast mycket sporadiskt. (Han har bland annat skrivit om draklika monster som hemsöker Torlins slätter, och om håriga, ondsinta kannibaler som lever i trädkronor ovan gåtfulla, vittrade ruiner). Jargierna har förvisso grundat kolonierna Lomar och Colostro i hopp om att ta för sig av den södra kontinentens rikedomar, men det går envisa rykten om att åtminstone Lomar har stora problem. En del jargiska expeditioner har dock med framgång kartlagt vidsträckta områden söder om Momolan, och påbörjat upprustning av gamla handelsleder längst Malásarsjön. Det finns några få som sägs ha nått den avlägsna pirathamnen Dhurkoor till lands från Eumo, och överlevt för att berätta om det. Ytterligare några påstår sig ha trängt igenom de södra djunglerna ända till Forion. Huruvida det är sant är svårt att säga; dessa äventyrares historier om vad de upplevde och såg på vägen är ofta så hisnande att tillochmed barn och misslor höjer ett misstänksamt ögonbryn.
Den ofta citerade krönikören Saishin bet Elimel förutspådde [ÅRTAL] Eumos förebådande undergång. Edron hade då nyligen gått under och Elfenbensleden hade tagit sin nådastöt i och med Yrshankrigen. Det blev dock inte som Saishin predicerat. Den primära anledningen till detta, så som västerländska akademiker tolkat situationen, var sungmunkarnas stabiliserande inflytande på regionen.
I takt med att inflödet av kapital till Eumo minskade mobiliserade munkarna på bred front för att rädda sitt land. De gick ut i stammarna och varnade för att hårda år var på väg. Man fördelade om den bördigaste jorden, införde hårda tariffer på spannmål och tillsatte regionala tillsynsmän som övervakade jordbruket och fördelningen av mat. Samtidigt hade stora spannmålsmagasin uppförts kring Sung, och man inledde ett febrilt arbete med att sälja av "onödiga" värdesaker och lagra så mycket mat som möjligt.
Flera av Eumos stammar reagerade fientligt på munkarnas överförmynderi, och flera små uppror slogs brutalt och skoningslöst ner av munkarna. Av rädsla för att anarkin skulle spridas statuerade Sungs väpnade styrkor groteska exempel, bland annat avrättade man var femte person i de samhällen som varit bråkigast, och spikade upp deras huvuden på speciella varningstavlor.
I slutänden resulterade munkarnas ansträngningar i ett Eumo överlevde som stat, om än kraftigt försvagad.
Sungmunkarnas organisation grundas på ett system med adoptioner av spädbarn. Generellt adopterar Eumos stammar bort sina barn med stolthet, särskilt Aome står munkarna väldigt nära, men i orostider när munkarna behövt stärka sin position har det hänt att de tvingat stammarna att adoptera bort ett visst antal barn per familj.
Sungmunkarna, sitt namn till trots, tar emot barn av båda könen. De tenderar dock att vara extremt vältränade, aningen undernärda, klädda i bylsiga kläder och helt utan huvud- och ansiktsbehåring, något som skapar ett tämligen androgynt yttre. Bland Eumos stammar ses munkarna snarare som ett tredje kön eller ett ickekön än som män eller kvinnor.
I praktiken befinner sig Sungs munkar någonstans mellan teokratisk härskarklass och vandrande missionärer. I sin ideologi är de Eumos ödesbestämda beskyddare, dess folks herdar och regionens sista gräns mot kaos och förintelse. Det finns i organisationen diffusa skrifter om en annalkande kataklysm och munkarna ser det som sitt värv att förbereda "sitt land" för en stor kommande prövning. Unga munkar reser ofta omkring på landsbygden, ensamma, där de predikar sin lära, erbjuder judiciella och byråkratiska tjänster, registrerar klagomål och löser konflikter.
En annan vanlig uppgift för unga munkar är att ingå i Sungs olika väpnade förband.
Vissa större samhällen har permanenta sungkloster.
När munkarna blir för
Oerhört varierande, från Wantabamassivets/Himmelsbergens snötäckta toppar i väster till Ressis fruktade sandöken i sydost. Eumo innefattar
Stora delar av Eumo består av ett kargt hedlandskap, dominerat av buskar och små träd, kallat kwongan.
Kwongan är ett övergångsområde från öknarna, och övergår i sin tur gradvis i ett betydligt bördigare savannlandskap.
Sungmunkarna har för tio år infört lagstadgad primogenitur vad gäller arvsrätten i Eumo. Anledningen till detta tros ha varit ha få pli på Qulimanwe, vilkas arvstvister ledde till ständiga klanfejder och avverkande av junglerna i väst.
Delar av Eumos landsbygd, i synnerhet runt staden Mido, har kommit att domineras av rika landägare som nyligen köpt upp mark i samband med problemen med Eumos arvsgång. Dessa markägare driver gruvläger och stora plantager med arbetare som lever under slavliknande förhållanden, ofta arvslösa söner och döttrar, men även jungelfolk som fått sina hem skövlade och krigsflyktingar från orosområden i närheten. Dessa arbetsläger är i allt relevant små samhällen. Kost och logi, som oftast är av ganska låg kvalitet, tillhandahålls av markägaren. Arbetarna tillåts inte att lämna sina arbetsläger, utan tvingas stanna kvar i sina kåkar och sovsalar. Detta har skapat en märklig blandkultur av olika västländska skick, där man tillsammans med arbetare från andra länder nödgats hittat sätt att skapa synkretiska religiösa, språkliga och kulturella uttryck för att härda ut den själamördande vardagen. Exempel är en speciell kampsport kallad Banhelo eller Bandeke, en strukturerad sorts improviserad klagosång i kör samt en slags kollektivt sagoberättande.
Området runt Eumo brukar kallas vildlanden och inkluderar städerna Somilio, Belu och Dhuk.
Norr om Eumo ligger Summag, en platt slätt med gamla ruiner. Ett mycket glest befolkat område norr om Eumo som består av savann, stäpp och urskog. Området är rikt på demoner och spöken. De enda invånare är de kannibaler som lever i de nordvästliga skogarna. Hela Summag är ett område som ofta drabbas av magistormar av olika aspekter. Magistormarna för också med sig riskabla magiska urladdningar. Det sägs att riket Dzahûr tidigare låg på denna plats.
En gammal ruinstad i de norra delarna av Summag. Staden var en gång i tiden en vacker stad i det forntida riket Akpilos.
En ociviliserad guldgrävarstad belägen i Belus dal vid floden Urad-Them. Här arbetar för närvarande 2.000 lycksökare med att försöka bryta de rikliga förekomster av guld som finns i bergen. De flesta lycksökare får sina drömmar sönderslagna av hårt arbete, kriminalitet och pålagorna från de tre släkterna Mumadh, Obtabo och Yuwbinay som styr och ställer i Belu.
Mûhadinsk släkt. Överhuvud för släkten exil-mûhadinen Mumadh. Släkten har full kontroll över ett par mindre gruvor i Belus nordvästra hörn.
Mäktig släkt med toshiska anknytningar. Släkten styr sina gruvor från sitt väldiga, murade hus av mûhadinsk karaktär som är beläget på ett av bergskrönen.
Mäktig darkensk släkt. Det var Yuwbinay som grundade staden Belu. Släkten tar ut ofantliga tullar på allt som importeras till staden.
Otillgänglig djungelstad belägen vid den stora djungelfloden, Uhrad-Tem, som också är enda sättet att ta sig till staden. Själva staden ligger på en klippa mitt i floden. Dhuk har drygt 1.000 invånare. Staden styrs av den kvinnliga schamanen Fenyane. Områdena runt Dhuk är vilda och få människor bor utanför stadens gränser.
En jordbävning raserar en gammal fördämning vid kusten någon dagsresa söder om Cai. De undflyende vattenmassorna blottar en uråldrig struktur, täckt av tång och korall. Den visar sig vara någon slags akpiliskt tempel som vaktas av en psykiskt labil skyddsande som kontrollerar en uppsättning sadistiska fällor och automotoner. I templets innersta vilar en minneskristall fylld med spännande information. Både Sungs munkar och en galen kamorf vill åt kristallen, och försöker anlita rollpersonerna för att hämta den.
En aomisk nybyggare har inmutat ett område med rika mineralfyndigheter i närheten av Dhuk och börjat skeppa dit arbetare och uppföra ett samhälle där. Man har nyligen börjat avverka de omkringliggande junglerna. Någonting saboterar dock projektet. Det blir med tiden mer och mer tydligt att det finns något farligt i skogarna, och att någon är beredd att gå väldigt långt för att se till att ingen stör detta. Nybyggarna är nu intresserade av att anställa en grupp äventyrare för att vakta arbetarna som jobbar med skogsröjningen.
En grupp legoknektar och lycksökare har upprättat ett litet samhälle omkring den gamla ruinstaden Ragharn. De har blivit ganska rika på plundrade skatter och gruvdrift i området. De maffiafamiljer som styr omkringliggande samhällen vill ha en del av kakan och kräver Ragharn på beskyddarpengar och skyhöga tullar. Ragharns bosättare har dock vägrat och istället använt sina resurser för att mobilisera en egen privatarmé. De två sidorna befinner sig nu i ett spänt status quo, och är båda intresserade av att anställa en grupp rollpersoner för att bryta dödläget.
Bebo Nino, en högt uppsatt medlem i Yuwbinay-familjen har funnits mördad i sitt palats på Durguns sluttningar. De svarta gamarna är misstänkta för dådet, och Yuwbinay är intresserade av att anställa rollpersonerna för att utreda mordet. Det som verkar vara en konflikt mellan Yuwbinay och belusiska frihetskämpar visar dig istället handla om Bebos arbete med att översätta urgamla texter från Cai. Spåren leder ända till Thalamur och lönnmördare med band till ivanitribunalen.
Rollpersonerna anställs för att hitta en försvunnen arvtagare till Tharhais härskare. Denne visar sig leva som slav i Belu. En grupp raptaridyrkare vill hjälpa rollpersonerna att frita arvtagaren, samtidigt som en grupp Ouroboros-trogna magiker istället vill döda arvtagaren. Fler undersökningar börjar antyda att en serie järtecken har visat att arvtagarens öde kommer att få stora konsekvenser för den politiska situationen i västländerna. Samtidigt verkar det som att Raptari-kulten i själva verket är en front för en grupp agent provocateurs från Ansale-idon.
Det började med att resenärer som varit i kontakt med Tuulam rapporterade om kränkningar av tuulamterritorium i södern. Kort därefter bad tuulamsändebud sungmunkarna om hjälp, och det har gradvis blivit allt mer uppenbart att en okänd aggressor har gjort framryckningar mot Dhuk och Belu. Det här nyligen blivit känt att inkräktarna är kopplade till en mystisk ruinstad djupt in i junglerna, där en ensam despot upprättat en rudimentär statsbildning och börjat samla krigiska stammar, legoknektar och allsköns monster och jävulskap omkring sig.
Eumos centralmakt har emellertid inte haft resurser att assistera en fortifiering av gränserna, och oligarkerna i Belu har tillsammans med Dhuks ledare har svarat med att utlysa en stor belöning för den som infiltrerar detta nya hot i södern och återvänder med information.